Sverige deltog i den NATO-ledda interventionen i Libyen under den arabiska våren 2011. Demonstrationer mot förtrycket och spänningen mellan olika folkgrupper hade snabbt övergått i inbördeskrig. Enkelt uttryckt stod den mer arabiska och muslimska östra delen mot den mer afrikanska Khadaffi-lojala västra delen.
Frankrike, Storbritannien och USA drev igenom en FN-resolution som gav mandat för upprättandet av en flygförbudszon över Libyen utifrån det humanitära “ansvaret att skydda” civila. Det påstods nämligen att Khadaffi urskillningslöst dödat civila, att regimen flög in mängder av afrikanska legoknektar och att Benghazi i östra Libyen stod inför ett blodbad. Sverige deltog aktivt i interventionen med 8 JAS-spaningsplan men deltog även i psykologiska påverkansoperationer. Efter sju månader avslutades interventionen. Natos generalsekreterare Fogh Rasmussen beskrev den som “a success”.
Åren går och generalsekreterarens “success” kan alltmer ifrågasättas. Men först några bakgrundsord om Khadaffi och Libyen.
Vid tiden för interventionen var Libyen å ena sidan en hård militärdiktatur, men å andra sidan det kanske mest utvecklade landet i Afrika vad gäller utbildning, sjukvård och allmän levnadsstandard – landet rankades högst i Afrika på “Human Development Index”. Libyen var en av kontinentens rikaste länder vad gäller olja- gas-och grundvattenreserver. Kadhaffi hade stängt brittiska och amerikanska militärbaser, nationaliserat oljan, varit en ledande förespråkare för pan-afrikanism och tog initiativ till en gemensam afrikansk valuta och afrikanskt banksystem. Enligt t.ex. Horace Campbell, professor i afro-amerikanska studier i New York, var Khadaffi därför en nagel i ögat för västs finansiella intressen i regionen – en nyckfull politiker med en egen agenda. USA, Storbritannien och Frankrike hade alla tidigare iscensatt attentat mot honom.
I dag vet vi att motivet till NATOs insats byggde på “fake news”. Det fanns ingen täckning för att Khadaffi urskillningslöst dödat civila och enligt Amnesty, Human Right Watch, FN:s människorättsråd och en brittisk parlamentarisk utredning, fanns heller inte grund för att han anlitat mängder av afrikanska legoknektar.
Vi vet även att NATO redan efter två dagar, enligt International Institute for Strategic Studies, hade slagit ut regimens flygvapen och därmed skapat den av FN-mandatet önskade flygförbudzonen. Men NATO fortsatte i sju månader med att bomba och agera aktivt på marken med instruktörer, fr.a. från CIA, som tillsammans med rebeller och soldater från Quatar genomförde ett regimskifte genom att mörda Khadaffi. Agerandet var ett brott mot FN-mandatet, FN-stadgan och Genévekonventionen.
Vi vet också att NATOs ställningstagande för rebellerna öppnade upp en dammlucka för förföljelser av afrikanska gästarbetare. De hade av Khadaffis regim fått möjlighet till ett bättre liv i Libyen, men utmålades nu falskeligen som hans legoknektar. Human Rights Investigation talade om etnisk rensning och folkmord av svarta i staden Tawergha. FN:s människorättsråd beskrev staden som tömd, en spökstad. Afrikanska Unionen protesterade för döva öron.
The Guardian sammanfattar: “NATO has not protected civilians in Libya – it has multiplied the number of their deaths”, uppskattningsvis 30.000 döda. Man genomförde 150 bombningar per dag i landet och Sirte, Khadaffis hemstad, beskrevs som det sönderbombade Grozny under Tjetjenienkriget. FN:s människorättsråd och andra människorätts-organisationer har rest frågan om inte NATO borde ställas inför Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag.
Libyen är idag ett sönderslaget land med två stridande regeringar och dessutom okontrollerade milisgrupper med inslag av radikal islamism. Professor Campbell kallar insatsen “a catastrophic failure”.
Det är tyst kring Sveriges ansvar för den uppkomna situationen. Men en av JAS-piloterna berättar stolt i radions P1 att man spanade på bombmål åt NATO så skickligt att man “hamnade i finrummet”. En annan framställde flygblad som vände sig till Khadaffis påstådda afrikanska legoknektar. Reportern undrade då om man inte därigenom kan ha underblåst rasismen och våldet mot svarta i Tawergha. Soldaten visste inget om vad som hände i Tawergha.
Några centrala frågor kan ställas till regeringen och försvarsminister Hultkvist: Har Sveriges insatser i Libyen bidragit till ett bättre liv för landets invånare? Hur ser man på påståendet att NATO-insatsen kom att bryta mot FN-mandatet, FN-stadgan och Genévekonventionen? Hur kommenterar man Fogh Rasmussens utvärdering att “Libya is finally free… . A new Libya, based on freedom, democracy, human rights, the rule of law and reconciliation”. En libyer som flydde till Sverige och hörde dessa ord undrade i P1 vilket land han talade om.
Regering är svar skyldig genom en egen allsidig utvärdering av Sveriges deltagande. Den bör också besvara misstanken att en egen politisk bedömning av situationen i Libyen överskuggades av en önskan att få finnas i NATOs “finrum”. Vi minns regeringens utvärdering av Afghanistaninsatsen. Den visade ett bedrövligt utfall vad gäller afghanernas situation men Sverige fick en bra relation till NATO (!).
Pär Salander
Umeå
