Jag sitter och bläddrar i Tage Danielssons bok “Samlade tankar från roten”. Jag får syn på dikten han skrev med anledning av att den hungerstrejkande vapenvägraren Christer Sandstedt frisläpptes från sitt fängelsestraff 1975.
Upprinnelsen till Tage Danielssons dikt var ett uttalande från dåvarande justitieminister Lennart Geijer (S):
Min bestämda uppfattning är att frihetsberövande i någon form bara kan försvaras med rena skyddssynpunkter. En del människor måste på något sätt tas om hand för att vi ska kunna skydda oss mot dem. Det gäller yrkesmässigt bedriven brottslighet, narkotikalangare, grova våldsmän o.s.v.
Justitieminister Lennart Geijer 31 januari 1975.
Tage Danielsson hade tydligen svårt att se vapenvägraren som en ”grov våldsman”. Därav dikten:
”Lås era dörrar! Friden är slut!
Vapenvägrarn har sluppit ut!
Upptrappa kampen mot ickevåldsverkare!
Skaffa poliserna muskelförstärkare!
Tänk om han gör sig oskyldig till dråp,
orånar gummor och oblåser skåp!
Tänk om han ickevåldför sig på tjejer!
Sätt´en i buren igen, Lennart Geijer!
Mot en sån där kan man inte va snäll.
Somliga måste man sätta i cell.
Humanitet, i princip, är försvarlig,
men denne man är ju samhällsofarlig!
Stoppa den brottsliga galenskapen:
skyldig till oinnehav av vapen!
Sätt honom åter på slangmatsdieten!
Han är en fara för osäkerheten!”
När jag googlar runt efter information om vapenvägran stöter jag på protokollet från en riksdagsdebatt 1990 med rubriken; ”Prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst”. Det är ett anförande av Carl-Johan Wilson (fp):
Värderade talman!… Ett större ansvar kommer att läggas på den enskilde värnpliktige. Hittills har en utredare försökt komma underfund med om den värnpliktiges motvilja att lära sig använda vapen är så stark att han ska beviljas vapenfri tjänst.
Med det förslag, som vi nu ska göra till beslut, kommer en värnpliktigs ansökan om vapenfri tjänst att bifallas på den vapenfries egen försäkran om han, som det står i lagtexten, kan antas ha en sådan allvarlig personlig övertygelse rörande bruk av vapen mot annan som är oförenlig med värnpliktstjänstgöringen.
Värderade talman! Detta är en väldig framgång för de vapenfria tjänstepliktiga. De har ofta känt sig kränkta och missförstådda av nitiska utredare. Nu sätts den värnpliktiges egen ärlighet i första rummet…
Intressant att en Folkpartist då talade sig varm för rätten till vapenfri tjänst. Idag är tongångarna de rakt motsatta. “Man ska vara beredd att dö med vapen i hand för Konungen och sitt älskade fosterland”. Är man inte det är man fosterlandsförrädare.
I sitt anförande i riksdagen citerar Carl-Johan Wilson “det svenska frisinnets (de frisinnade var dåtidens namn på det som idag är liberalerna, min anmärkning) stora pionjärer”, Jacob Byström som redan 1898 ”drog en lans” till försvar för de som vägrar bära vapen:
“Vidare bör erinras derom, att dessa personer icke i något som helst afseende äro farliga för samhället, De äro fredliga medborgare, som icke gjort sig skyldiga till laster och brott. De lefva ett fromt lif och vilja vara trogna undersåtar. De vörda konungen och älska fäderneslandet, men de vill hålla före, att de kunna visa Konungen sin vördnad och fosterlandet sin kärlek utan att lära sig vapnens bruk”, ur anförande i riksdagen av Jacob Byström 1898.
Notera att fram till då fanns det bara religiösa vapenvägrare, vilket kanske kunde ses som “förlåtligt” inom vissa religiösa kretsar.
Nu finns det olika bevekelsegrunder för att vapenvägra. En del gör det av religiösa skäl, som den hungerstrejkande vapenvägraren Christer Sandstedt, som fick Tage Danielsson att skriva sin dikt.
Sedan finns de som vapenvägrar av politiska skäl. Till exempel att man har en mer antimilitaristisk övertygelse som gör att man vägrar bli en kugge i ett destruktivt militaristiskt system.
Sveriges förste vapenvägrare i Sverige som vägrade av religiösa skäl var Olof Hansson från Broby i Skåne. Det var 1863.
Den förste politiske vapenvägraren var Richard Alexander Almskoug som avled 1909 då han satt i fängelse för sin vapenvägran (se lästips eFOLKET).
Under åren är det många vapenvägrare och totalvägrare som skakat galler på grund av sin vägran att lära sig döda.
Idag är lagarna sådana, om jag är rätt informerad, att man kan dömas till mellan böter och ett års fängelse för vapenvägran.
Vid höjd beredskap kan straffet bli upp till fyra års fängelse.
Lästips:
- 1990/91:FöU9 Prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst. (prop. 1990/91:169. (anförandet av Carl-Johan Wilson som jag refererar till hittar ni om ni scrollar ner till 11 §)
- “Inte en man, inte ett öre åt militarismen!” – Om vapenvägran – eFOLKET, 14 mars 2021
- Vapenvägran – Wikipedia
- Totalvägran – Wikipedia
Rolf Waltersson
