Lars Helmersson
Ursprunglig text publicerad i boken Colombia – möten med landet, folket och konflikten – Fredrik Jansson (red.) under titeln “Hotad till livet”
Under fyra ettårsperioder mellan 1995 och 2004 arbetade jag som volontär för Peace Brigades International (PBI) med preventiv närvaro hos hotade människorättsorganisationer i Barrancabermeja (“Barranca”), en oljearbetarstad med 250 000 invånare och huvudort i det strategiskt och ekonomiskt viktiga område som kallas “Magdalena Medio”.
I väster, vid den mäktiga Magdalenafloden, domineras staden av det statliga oljeraffinaderiet och i öster, på andra sidan järnvägen, av fattigkvarter på invaderad mark. Med sin sol och fuktiga tropiska värme, förstärkt av flammorna från oljeraffinaderiets torn och den totala avsaknaden av bris, är det kanske landets varmaste plats.
När oljeutvinningen i området tog fart på 20-talet anställde man bara ungkarlar. Klimatet ansågs för ohälsosamt för kvinnor och barn. Fast en massa prostituerade kvinnor tog man dit. Inflyttningen av arbetskraft från alla delar av Colombia gjorde staden till en smältdegel av olika raser och kulturer och med oljearbetarna föddes en tradition av civil folklig kamp som gett staden ett rykte som upprorisk.
När PBI började arbeta i området hösten 1994 var Barranca gränsen mellan paramilitären i söder och gerillan i norr. Stadens centrala del, kring oljeraffinaderiet, var starkt militariserad medan gerillan, främst ELN, hade en stark närvaro i fattigkvarteren.
Paramilitären vann dock terräng och tog kontrollen i samhälle efter samhälle och människorättsorganisationer, fackföreningar och andra folkliga organisationer försvann.
Omfattningen av protesterna efter att paramilitären den 16 maj 1998 gått in i några fattigkvarter i Barranca och fört bort 25 personer och mördat ytterligare 7 som vägrat följa med visade dock att den här staden hade ett annat pris.
Men i juni 2000 ökade våldet drastiskt och mordfrekvensen som under de senaste åren legat på ett mord om dagen fördubblades. I en tidningsintervju månaden efter sa den lokale kommendanten för Autodefensas (AUC), dvs. paramilitären, att “Ni kan vara säkra på att från nu till december kommer vi att ha Barrancabermeja till 100% kontrollerad och fri från gerilla”.
Innan jag återvände till Sverige i slutet av augusti, efter att ha fullbordat mitt andra år med PBI i Barranca, hade 4 personer i min bekantskapskrets mördats, tre av allt att döma av paramilitär och en av gerilla. Antalet mördade i Barranca under året blev 567.
Hot, mord och attentatsförsök gjorde att flera folkliga organisationer upphörde och i de organisationer som fanns kvar flydde många aktiva.
22 december gick paramilitären in och tog för första gången kontrollen i några kvarter i nordöstra delen av Barranca, fortsatte i januari i de norra kvarteren och 20 januari i stadens sydöstra del. De klippte av telefonledningar, förbjöd televerket att reparera och beslagtog mobiltelefoner. Innan reparationerna inleddes i slutet av mars var större delen av de sydöstra och nordöstra kvarteren, nästan hälften av stadens abonnenter, utan telefon.
De boende fick acceptera sina nya herrar, fly eller bli dödade och en omfattande rekrytering gjordes. I den höga arbetslösheten var paramilitärens erbjudande om dubbla minimilönen, mobiltelefon och vapen frestande och många gerillamedlemmar bytte sida. En del familjer flydde från sina hem efter att paramilitären tagit över deras kvarter. Några under mordhot och andra därför att de inte vill leva under paramilitärens kontroll. En handfull organisationer, däribland de som PBI eskorterade, vägrade underordna sig.
24 januari 2001 återvände jag till Barranca och min egentliga berättelse kan börja.
I en tropisk lantlig grönska i kvarteret Prado Campestre i sydöstra delen av Barranca har den Folkliga Kvinnoorganisationen, OFP, ett av sina hus. Där har man aktiviteter för de boende i området, håller kurser och serverar utmärkta billiga luncher.
Vid 11-tiden den 27 januari försöker paramilitären ta över huset men OFP, eskorterade av PBI, vägrar lämna över nycklarna.
På eftermiddagen börjar familjer som flytt från sina hem att ta sin tillflykt till huset och vi inleder en närvaro dygnet runt som kommer att pågå nästan en månad, tills flyktingarna har placerats på andra ställen.
De flesta familjerna kommer från Pablo Acuña, ett närliggande kvarter utanför den övriga bebyggelsen, som grundats 12 år tidigare av människor som flytt till Barranca undan konflikten. Nu lämnar nästan alla sina hem och blir åter internflyktingar. OFP, med vår eskort, hjälper dem därifrån. Många gråter när de tvingas överge de hem som de med solidaritet och stora ansträngningar lyckats bygga upp. På gatorna i Pablo Acuña patrullerar armén och säger att allt är lugnt.
Efter några dagar finns 22 familjer i OFP:s hus, med barn, hundar, höns och allt de lyckats ta med sig. Bland flyktingarna finns två höggravida kvinnor, en av dem 14 år, som kommer att föda sina barn under månaden. Det är trångt och stökigt.
Det finns rykten om att paramilitären ska anfalla huset och polis och militär patrullerar gatan utanför. Polisens svarta tanks rullar ofta förbi. På nätterna håller vi vakt i skift och ibland hörs skottlossning i området. En natt, under de få timmarna jag kan sova, delar jag en smal madrass med en kvinna i OFP och tre barn. “Männen i PBI är mycket bra eskort, men inte mycket till män”, säger hon senare. “Nu har jag sovit med allihop och det har inte hänt någonting”. Barranca feminism!
Varje gång jag besöker huset kommer en flock barn och hundar springande mot mig. En liten pojke på drygt ett år, som jag tvättade en dag när han låg smutsig och övergiven på marken kommer krypande mot mig och reser sig mot mitt ben. Nu har han fått en pappa skämtar någon. Han är son till en ensamstående mamma. För barnen som under vad som kommer att bli en månad inte kan lämna husets gård är vi inte bara en trygghet, utan ett av deras få nöjen. Jag trivs där. Under mitt vaktskift en natt när någon låter en brännvinsflaska gå runt, kommer jag att tänka jag på en strof i en svensk visa om “hundar och ungar och hembryggt äppelvin”.
Det är strax före klockan 8 på morgonen 8 februari i OFP:s hus i kvarteret Prado Campestre. Jag har varit där sedan kvällen innan tillsammans med en australisk volontär. Sedan klockan 12 på natten har jag hållit vakt och vid 7-tiden har jag hämtat en av OFP:s ledare i centrala Barranca. Den andra volontären har åkt hem. Klockan 9 ska man ha ett stort möte i huset som inledning på en solidaritetsaktion med en månads nationell och internationell närvaro som stöd åt OFP och man håller just på att städa och porten till gården är öppen. Jag står inne på gården några meter från porten när plötsligt två män i 18-årsåldern, i jeans och utanpåsittande t-shirts kommer in med bestämda steg. Jag förstår omedelbart att de är paramilitärer. Den ene går rakt mot mig och säger i en aggressiv befallande ton, “Dokument!”. Med en blandning av ilska och rädsla svarar jag trotsigt “Varfördå?” “Dokument och mobiltelefonen” upprepar han ännu aggressivare. “Jag visar mina dokument för myndigheterna men inte för er” svarar jag. Båda för händerna mot byxlinningen där jag ser konturerna av deras pistoler under t-shirten. Under bråkdelen av en sekund överväger jag att säga ett skarpt “nej”, men risken känns för stor, så jag sträcker fram mitt pass och min mobiltelefon. Han rycker till sig mitt pass och den andre min mobiltelefon och innan de snabbt försvinner ut genom porten vänder den som tilltalat mig sig om, pekar på mig och säger “från och med nu är Ni ett militärt mål för Autodefensas”.
Allt har gått på 20 sekunder och jag känner att mina händer darrar lätt när jag tar en mobiltelefon som någon lånar mig för att ringa teamet. Du blev alldeles vit i ansiktet säger en av flyktingkvinnorna. Jag försöker ringa teamet, men det är upptaget, och på inget av de tre mobiltelefonnumren till armébasen i samma kvarter kommer jag fram.
Under tiden ringer OFP för att informera om vad som hänt och snart väller folk från organisationer, press, polis och säkerhetstjänst in. Efter att ha svarat på frågor återvänder jag efter någon timme till vårt hus. Colombia-projektet fattar beslutet att jag måste lämna Barranca med första möjliga flyg, vilket blir nästa dag.
Reaktionen, nationellt och internationellt blev snabb och kraftfull. Med tanke på att Sverige vid tillfället var ordförandeland i EU kunde de knappast ha valt ett sämre offer. Nästa dag säger talesmän för AUC i lokaltidningen att “Vår organisation har inte genomfört någon aktion mot OFP, eller Internationella Fredsbrigaderna. I går beordrade inget av våra befäl aktioner av den här typen”.
Samma dag återlämnas mitt pass och min mobiltelefon till OFP:s hus i Prado Campestre av en lärare som säger att han hittat dem i en skola i kvarteret. På eftermiddagen kommer han som hotade mig dit, tillsammans med en annan man, och frågar vänligt efter “den gamle med glasögonen”, för att säga att “det var ett misstag” och lova att återlämna det stulna. Men jag finns inte där. Det sägs att han avrättades av paramilitären några dagar senare.
När jag på väg till flygplatsen tar farväl av organisationerna i Barranca märker jag att något har förändrats. Handslagen är fastare och hälsningarna hjärtligare, även från dem som hållit distans tidigare.
På flygplatsen, dit jag eskorterat många som tvingats lämna Barranca tänker jag, halvt på skämt, halvt på allvar, att nu lämnar också jag Barranca som mordhotad och internflykting.
När vi utvärderade hotet, som vi såg som riktat mot PBI, och reaktionerna efteråt, bedömde vi att PBI:s och min säkerhet hade återställts och istället för att lämna Barranca förstärkte vi vår närvaro.
20 februari återvände jag till Barranca, till glädje för våra eskorterade. “Lars återkomst är en seger för oss” sade en av dem.
Jag hade inga problem av det som hänt. När jag eskorterade den unga tjej som var ansvarig för huset i Prado Campestre i de sydöstra kvarteren kände jag att jag trivdes där. Det är märkligt.
