Deltagare i en landsomfattande strejk i Indien 2012. Bilden från Public Radio International (pri.org) och Sam Panthaky.

Klassperspektivet idag – en central del för att förstå vår tids samhällsuppbyggnad

I dagens samhällsdebatt lyser klassdiskussionen med sin frånvaro. Det tycks inte som att klass längre är ett relevant perspektiv att analysera samhällsstrukturerna på. Men den inställningen kunde inte vara mer fel. Klassfrågan är fortfarande högaktuell, kanske mer än någonsin.

Till att börja med behöver vi definiera begreppet klass. Generellt brukar klass syfta på en samhällsgrupp som har liknande socioekonomiska premisser. Länge bestod samhället av borgarklassen och arbetarklassen. Borgarklassen ägde produktionsmedlen och fabrikerna som arbetarklassen tvingades arbeta i. Men i takt med att de ekonomiska förhållandena ändrats har definitionen av klass tagit nya former.

När Marx och Engels pratade klass såg förhållandet mellan borgarklassen och arbetarklassen annorlunda ut. Den mest exploaterade delen av arbetarklassen befann sig då under samma tak som borgarklassen, men idag har kapitalisterna förflyttat produktionen vidare. Miljonföretag som Nike och H&M har förlagt sin verksamhet i länder där man kan hålla nere arbetskostnaderna och plocka ut en större vinst. Från den vinsten skapas de moderna klassförhållandena där en ny klass uppstått, nämligen medelklassen.

Medelklassen har tillkommit då vinsterna som vår tids adel, kapitalisterna och företagsägarna, ackumulerat sipprat neråt i samhällspyramiden och ändrat sakförhållandena. Statistik från 2018 visar att medelklassen år 2030 kommer vara större än alla andra klasser tillsammans. Det här skulle kunna vara positivt om det hela inte baseras på exploateringen av världens fattigaste länder, i samma veva som härskarklassens rikedomar ökar.

Amazons överhuvud, Jeff Bezos, tjänar drygt 2000 dollar i sekunden. Miljonföretag växer sig ekonomiskt starkare än hela länder och världens 26 rikaste människor äger mer än 50 procent av vad de fattigaste gör. Detta samtidigt som arbetslösheten stiger och länder tvingas in nedskärningsprogram som ytterligare ökar de ekonomiska skillnaderna.

Ändå menar vissa att vi inte lever i ett klassamhälle. Den fria marknaden ger oss obegränsade möjligheter, slaveriet är förbjudet och vi har inte längre kungar som roffar åt sig all rikedom. Men hur kan vi inte leva ett klassamhälle om gapet mellan fattig och rik bara ökar?

Jo, eftersom härskarklassen har i kapitalismen skapat ett politiskt- och ekonomiskt system där exploateringen maskerats. Monarkin har mindre inflytande, kyrkans makt har begränsats och slaveriet har ersatts med lönearbetet. Gemene man har mer pengar att röra sig med och tvingas inte längre arbeta 16 timmar om dagen. Dessa förbättringar är väsentliga, men betyder inte att samhällsklasserna utrotats, tvärtom.

Slaveriet och exploateringen av arbetarklassen har aldrig försvunnit, det har bara tagit nya former. Storföretagen utnyttjar fortfarande arbetarklassen genom att ta ut enorma vinster på deras arbete. I vissa länder är levnadsstandarden så låg att många tvingas jobba hela sin vakna tid bara för att överleva. Samtidigt som cheferna tjänar mer än någonsin. Hur långt ifrån slaveri är det egentligen?

Inte speciellt. Därför är det viktigt att ha kunskap om klassförhållandenas historia. Det hjälper oss att förstå vår nutid och hur världen egentligen fungerar. I feodalsamhället vilade kungarnas och adelns makt på exploateringen av bönderna. Under industrialiseringen och dagens form av kapitalism är härskarklassen beroende av proletariatet. Ju lägre betalt en arbetare får, desto större blir företagens vinst. Det här skapar ett klassförhållande vars existens aldrig kommer upphöra så länge kapitalackumulationen är det primära.

Klassförhållandena är inget nytt. Orättvisorna har funnits under mer eller mindre hela mänsklighetens historia. Det unika för kapitalismen är att härskarklassen konfiskerat en aldrig tidigare skådad vinst, samtidigt som motståndet från de exploaterade begränsats. Med vissa undantag har kapitalisterna lyckats avväpna arbetarrörelsen de senaste decennierna.

Ledarna i världen vet hur illa det är ställt, men istället för att ta ansvar fyller de oss med dividerande idéer om hudfärg, kön, lagtillhörighet och religiös åskådning som får oss att bråka med varandra istället för med dem som håller oss nere. De har lyckats avpolitisera västländernas medborgare. Debatterna förs på en nivå där vi diskuterar politiska frågor isolerat, istället för att tolka dem ur ett klassmedvetet perspektiv.

Genom att studera historia och prata om klass kan vi förstå hur dagens samhällsstrukturer uppstått. Vi inser då att vi fortfarande lever i ett oligarkiskt klassamhälle där en liten del av befolkningen förfogar över de stora rikedomarna på bekostnad av de fattiga. Därefter bör vi diskutera ett rättvisare sätt att organisera samhället på och forma ett motstånd slagkraftigt nog att besegra exploatörerna en gång för alla.

Antonios Antoniadis

Liknande artiklar: