Klan och vendetta

Då min hustru och jag, 1989, kom till vår lilla by Stoupa i Mani, Grekland, förundrades vi över att så många enfamiljshus var försedda med vad som liknade medeltida försvarstorn.
Vi fick veta att det berodde på att olika klaner legat i fejd med varandra i vendettor och de därför byggde sina hem som försvarsanläggningar.

Vendettorna finns inte längre men byggstilen har överlevt dem. Det sista vendettamordet i området skedde på 1920-talet då en son i en klan hade mördat en son från annan och sedan flytt till USA för att slippa drabbas av hämnd. Men han blev uppsökt och mördad av den förfördelade klanen.

Hedern var räddad. Efter detta, påstås det, kom klanerna överens att lägga ner vendettorna.

Klanerna finns kvar än idag men de försörjer sig på olivodling, turism, affärsverksamhet, byggnadsverksamhet och fastighetsförsäljning.

Klansamhället är uråldrigt och än idag vanligt i många afrikanska länder, i Asien och vissa europeiska regioner. Klanen är egna samhällen vid sidan om det nationella och har egen moral, rättskipning, hierarki och hedersbegrepp. Antikens och medeltidens ridderskap, renässansens furstar och en del av dagens storkapitalister bygger på släkter som ägde jord och annat kapital, utkrävde hämnd för oförrätter, kräver stenhård sammanhållning, strategiska äktenskap m.m.

Ridderskapet var en slags klaner och dagens finanshus har drag av dem. Vad är Bonniers och Wallenbergs om inte klaner som existerar inom nationens och demokratins lagstiftning.

Ett exempel är de skotska klanerna. Kennedyklanen säger man om familjen Kennedy i USA.

För att inte tala om klanen Bernadotte.

Vendettan, eller blodshämnden, förekom historiskt hos greker och romare samt generellt, i tidiga kulturstadier, hos nästan alla folkslag. I babylonisk och i Mose lag byggde rättskipningen på principen “öga för öga, tand för tand”. I andra Moseboken sägs: Sker en skada skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot, bränt för bränt, sår för sår, skråma för skråma (2 Mos 21:23-25).

1609 bestämde kung Karl IX att svensk lag skulle utgöras av Kristoffers landslag från 1442 och den mosaiska lagen. I sitt påbud betonar Karl att den mosaiska lagens betydelse var att den var avskräckande och vedergällande, “sker skada, skall du ge liv för liv, öga för öga, tand för tand…” Gamla Testamentet och Nya Testamentet som grunden för svensk lagstiftning togs bort först 1976.

Nu har den svenska polisen gått ut med att det finns fyrtio kriminella klaner i Sverige.
Biträdande rikspolischef Mats Löfving sa till och med i en Ekot, att klanerna kommit till Sverige “enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet”.

Alla familjer är inte klaner. Alla klaner är inte kriminella.

Och det är inte belagt att familjerna kommer hit i avsikt att bedriva kriminell verksamhet.

Men kriminalitet kan vara vad som återstår när de drabbas av utanförskap och isolering.

Naturligtvis kan det också vara så att en kriminell klanledare flyttar från Albanien, Turkiet, Libanon, Somalia eller annat land in i Sverige i avsikt att fortsätta sin kriminella verksamhet här.

Om detta vet vi inget men behöver veta.

Om en ung pojke från en klan mördar en annan, och straffas för detta enligt svensk lag, kanske det inte räcker med strängare lagar och hårdare straff för pojken. Problemet är inte individuellt utan socialt.

Hela samhället måste ta itu med pojkens hela familj, släkt och nätverk. Annars fortsätter det.

Mario Matteoni

Länkar:

Artikeln är tidigare publicerad på Marios blogg.

Liknande artiklar