Artikelförfattare: Kjell Östberg
När en statlig utredning efter flera års arbete nyligen presenterade ett förslag om gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker sammanfattades resultaten i ett utlåtande på 353 sidor. När regeringen häromdagen beslöt lämna 200 år av formell alliansfrihet och ansluta Sverige till världens mäktigaste militärpakt, indränkt i kärnvapen, bestod underlaget av 42 luftiga sidor framtaget på 58 dagar.
Allting förändrades den 24 februari. Det är det mantra som idag upprepas för att motivera varför Sverige med rekordfart kommer att skicka in en ansökan om NATO-medlemskap. Men vänta nu, så sent som den 8 mars – två veckor efter det ryska anfallet på Ukraina – avvisade statsminister Magdalena Andersson bestämt att över huvud taget diskutera NATO. En svensk anslutning skulle destabilisera läget i Europa. Två månader senare hyllar hon lika bestämt ett svenskt Natomedlemskap och menar tvärt om att den kommer att få en konfliktavhållande effekt.
Vad hände? Problemet är att vi inte har en aning. Hela den process som lett till den svenska NATO-anslutningen är ett demokratiskt haveri. En viktig aspekt av NATO-debatten har handlat om problemen med att samarbeta militärt med – och kanske gå i krig för – auktoritära regimer som Ungern eller Turkiet. Men det sätt den svenska NATO-anslutningen hastats igenom på är en bekräftelse på hur medborgarnas möjligheter att påverka de verkligt avgörande besluten gradvis utmanats också hos oss.
En grundtanke i de senaste årtiondenas nyliberala kontrarevolution är att demokratin måste inskränkas. För mycket demokrati leder oundvikligen till irrationella ekonomiska beslut, slöseri och skuldsättning. De betydelsefulla besluten måste flyttas från folkets direkta inflytande. Detta förakt för medborgarna har gradvis transporterat sig genom hela det politiska systemet.
EU:s växande roll är kanske det tydligaste exemplet. EU är ett ogenomskinligt system som består av en rad olika institutioner utan något demokratiskt maktcentrum. Det finns ett ministerråd, en kommission, ett parlament, Europeiska centralbanken och EU-domstolen, alla med inflytande över unionen och dess beslut. I de verkligt tunga frågorna ligger makten dessutom hos ekonomiska organ som medvetet utformats för att stå fria från varje folklig kontroll: Europeiska centralbanken, Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken. Hela EU:s konstruktion står därmed i motsättning till den typ av partibaserade parlamentariska system som länge utgjort idealet för den liberala demokratin.
När EU:s dåvarande handelskommissionär Cecilia Malmström, i samband med de omfattande protesterna mot det nya frihandelsavtalet med USA, tillfrågades om hon inte tog intryck av dem svarade hon med suverän arrogans: “I don’t take my mandate from the European people” – jag låter mig inte styras av folket. Och Malmström, som är doktor i statsvetenskap, vet naturligtvis att just så är det.
Det är i detta tänkande som de som idag leder Sveriges intåg i NATO är skolade. Magdalena Andersson som suttit i ändlösa möten med EU:s andra finansministrar bakom stängda dörrar om hur den monetaristiska politiken ska stärkas trots återkommande kriser och folkliga protester. Ann Linde som internationell socialdemokratisk byråkrat, bland annat som chef för de europeiska socialdemokraternas internationella EU-kansli.
Opinionsundersökningar blir viktigare än medlemmarnas synpunkter. Kommunikatörer och PR-konsulter för ut partiernas budskap mer effektivt än vad medlemmarna anses kunna göra.
Sverige har i allt väsentligt följt den internationella utvecklingen. Demokratin är naturligtvis inte avskaffad, men tyglad. I enlighet med rekommendationerna från ekonomerna i Lindbeck-kommissionen centraliserades under 1990-talet den politiska makten till statsministern och finansministern. Riksdagen fråntogs kontrollen över Riksbanken och deras möjlighet att påverka budgetprocesser beskars. De folkvalda har blivit ett transportkompani för politik som fattats över deras huvuden, för att citera en känd moderat politiker.
Att det är i kölvattnet av denna utveckling, kantad av ekonomiska kriser, som högerpopulistiska och rasistiska partier har kunnat växa sig starka över hela Europa är knappast någon hemlighet. Samtidigt har de politiska partiernas roll förändrats i grunden. Det som medlemmarna förut behövdes till – att vara med och utforma och föra ut politiken, att bygga demokratiska strukturer och att skapa materiella resurser för verksamheten – har förlorat sin betydelse. Opinionsundersökningar blir viktigare än medlemmarnas synpunkter. Kommunikatörer och PR-konsulter för ut partiernas budskap mer effektivt än vad medlemmarna anses kunna göra.
Partierna har professionaliserats och elitiserats. Ledningen kommer från allt snävare sociala skikt, som skiljer sig från de medlemmar och väljare de ska företräda. Arbetare saknas nästan helt. Möjlighet att göra karriär inom näringsliv eller lobbyorganisationer gör att behovet av återkoppling till partiet ytterligare minskar.
Detta har naturligtvis fått särskilda konsekvenser för partier med rötter i en traditionell folkrörelsekultur – inte minst de svenska socialdemokraterna. På 25 år har partiet förlorat mer än två tredjedelar av sina medlemmar. Hälften av dem som är kvar är över 60 år. Lokala möten som tidigare samlade hundratals deltagare besöks idag av en handfull. Följderna för den interna demokratin är inte svåra att föreställa sig.
Traditionellt var “Rådslagen” ett vanligt sätt att förankra viktiga beslut inom socialdemokratin. I tusentals studiecirklar landet runt fick medlemmarna möjligheter att påverka partiets politik. Men när partiledningen trots flera försök misslyckades att få medlemmarnas stöd för 1990-talets pensionsreform – till och med två partikongresser avvisade förslaget – verkar rådslagen ha spelat ut sin roll.
Så mycket klokare då att istället satsa på hårt redigerade digitala möten där ett antal ledande potentater som redan bestämt sig förde ordet och kritiska medlemmar knappt kunde göra sig hörda. Och folkomröstningar är lika riskfyllda. I folkomröstningen om EMU 2003 mobiliserades hela den politiska och ekonomiska eliten, från M till S, från LO till SAF, för ja-sidan och Anna Lindh och Ericson-chefen Svanberg kindpussades så det stod härliga till. Likafullt röstade folket fel.
Men den allvarligaste konsekvensen av folkrörelsepartiernas erodering handlar om vilken politik som förs. När det övergripande målet blir röstmaximering och regeringsmakt får ideologi och medlemsopinioner stå tillbaka. Att socialdemokraterna på sistone avskaffat värnskatten, dumpat LAS eller fört en kriminalpolitik som inte står Sverigedemokraterna efter är knappast svaret på ett tryck underifrån. Det är istället resultatet av taktiska överväganden byggda på rekommendationer från professionella politiska konsulter.
Det är svårt att inte se socialdemokraternas sväng i NATO-frågan också i detta ljus. De borgerliga partierna utnyttjade skickligt det upphetsade läge som skapades av den ryska invasionen. Utrymmet för en sansad debatt var begränsat och risken att socialdemokraterna skulle få ägna valrörelsen åt att motivera sitt ställningstagande var överhängande. Hokus pokus, efter den 16 maj är frågan borttrollad och Kristerssons NATO-hets oskadliggjord.
Konspiratonstänkande? Det stora demokratiska problemet är att vi inte vet. Hela den dramatiska process, där “vi lämnar en era och går in i en annan” för att citera statsministern, har skett utan att partimedlemmarna, än mindre medborgarna har en aning om vad som hänt. Risken att medborgarna i fortsättningen ska kunna påverka säkerhetspolitiken är väl nu slutligen eliminerad. Och om det skulle bli allvar av är det tryggt att veta att alla militära prioriteringar, målsättningar och operationer hädanefter beslutas exklusivt av den amerikanske överbefälhavaren i Natohögkvarteret (som diplomaten Rolf Ekeus nyligen visade i DN).
Kjell Östberg
Rekommenderad kompletterande artikel: Twilight of Swedish Social Democracy (New Left Review). Författare till den är den svenska internationellt välkända sociologen, forskaren och författaren Göran Therborn.
Kjell Östbergs artikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
