Kjell Östbergs artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Det nya partiprogram som antogs på Vänsterpartiets kongress i våras slår tydligt fast att “Vi vänder oss mot militarisering och kapprustning”. Hur ska man då förstå att partiledningen och riksdagsgruppen trots det slutit upp bakom den största förstärkning av den svenska militären som genomförts på mer än ett halvsekel?
V-ledningens linje innebär odiskutabelt ett stöd till den svenska NATO-krigsmakten och det svenska och västliga militärindustriella komplexet. Den innebär dessutom i praktiken V-ledningens uppslutning bakom NATO:s globala kapprustning, och i praktiken ett accepterande av DCA-avtalets 17 US-amerikanska militärbaser i Sverige! V-ledningens lama nej till det svenska NATO-medlemskapet och DCA-avtalet framstår därmed förvisso som ett osmakligt hyckleri, avsett att i möjligaste mån dämpa protester från medlemsbasen.
Kjell Östberg diskuterar här erfarenheter från arbetarrörelsens och socialistiska partiers förhållande till den politiska makten. Och särskilt sådana partiers inställning till, och ibland deltagande i, regeringsarbete.
*******
En historisk bakgrund
Att med alla medel arbeta för att driva igenom krav i det arbetande folkets intresse har varit en given utgångspunkt för den socialistiska rörelsen från start. Samtidigt var det klart att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Det gällde att bygga upp egna organisationer, skola sina medlemmar, utveckla sina egna kampformer och utnyttja de möjligheter som samhället erbjöd. För den unga arbetarrörelsen var det därför också självklart att kämpa för allmän rösträtt och för att demokratisera riksdag och andra politiska institutioner. Här gick man i spetsen mot borgerliga krafter som ville begränsa arbetarklassens inflytande.
Självklart skulle parlamentet också användas för att driva – och helst genomdriva – krav på sociala reformer. Förhoppningarna var att vinna majoritet i Riksdagen och på så sätt erövra regeringsmakten. Men hur skulle man ställa sig till att bilda regering med andra partier?
Framför allt ställde ett sådant samarbete frågan om arbetarklassens politiska självständighet på sin spets – inte bara som ett teoretiskt problem.
Vid förra sekelskiftet accepterade socialisten Alexandre Millerand en post i den liberala franska regeringen. Det var första gången en socialist deltog i en borgerlig regering och hans beslut väckte starka protester inom den internationella arbetarrörelsen, och Millerand uteslöts ur Andra Internationalen.
Några år senare var han ansvarig för regeringens försök att slå ner en stor järnvägsstrejk. Frågan om “ministersocialismen” kom därefter att i flera decennier bli en av de största stridsfrågorna för de socialdemokratiska partierna. Och debatten inom vänstern fortsätter än idag.
I Sverige var det frågan om samarbete med det liberala partiet som var stötestenen. När socialdemokraterna tillsammans med LO utlyste en politisk storstrejk för att sätta tryck bakom kraven på allmän rösträtt var det ett alldeles för radikalt krav för liberalerna. Strejken blev en stor framgång och trycket från medlemmarna att genomföra nya strejker var stort.
Men partiledningen med Hjalmar Branting i spetsen sade ifrån. Den ville prioritera den parlamentariska vägen. “Vi ha två vägar att gå, storstrejkens väg eller valens väg” , menade Branting. “Dessa kan icke beträdas samtidigt.” Och fortsatta strejker skulle försvåra samarbetet med liberalerna.
Branting fångade därmed i ett nötskal konsekvenserna av att utan reservationer acceptera de spelregler som gällde för det parlamentariska arbetet. De satte gränser för partiets politiska självständighet. Arbetet skulle i första hand bedrivas i riksdagen, inte på gator och torg.
Den parlamentariska demokratin och dess begränsningar
För de flesta är det idag självklart att sätta likhetstecken mellan demokrati och den form av parlamentarism som förekommer i de flesta västerländska demokratier. För arbetarrörelsen har det inte alltid varit så. Det finns två fundamentala problem: var går demokratins gränser och hur ska besluten fattas?
Den parlamentariska demokratin var ett politiskt system som växte fram under 1800-talet för att passa liberalernas politiska strävanden. Det var en demokrati för de få och det grundläggande syftet var att garantera den privata äganderätten. Idag är rösträtten allmän men två grundläggande egenskaper har levt kvar ända in i våra dagar:
För det första bygger den parlamentariska demokratin på en konstgjord uppdelning mellan ekonomi och politik där den ekonomiska sfären står utanför demokratisk kontroll. Makten över arbetet och arbetsförhållanden, investeringar och kapitalflöden och inte minst fördelningen av de rikedomar arbetet skapar ska ligga kvar i händerna på en liten kapitalistklass. Så är det som bekant fortfarande.
För det andra sker beslutet i riksdagen av en mindre politisk grupp politiska representanter. Något självklart utrymme för medborgarnas deltagande i politiskt beslutsfattande vid sidan av att lägga sina röstsedlar vart fjärde år finns inte, och det har heller aldrig varit avsikten. Hela tanken har från början varit att överlåta det dagliga beslutsfattandet till en mindre elit och hålla den stora majoriteten utanför.
Nationer med många miljoner innevånare kan naturligtvis inte samlas och fatta gemensamma beslut. Men när demokrati görs liktydigt med beslutsfattande genom ombud urholkas idén om att utveckla direkt demokrati också där den skulle vara möjlig redan idag, som på arbetsplatser eller i bostadsområden.
Och det finns idéer och erfarenheter om fördjupad demokrati att bygga vidare på.
Under några dramatiska år i samband med det demokratiska genombrottet efter första världskriget utmanade arbetarrörelsen denna förkrympta demokrati. De kvinnor, arbetare och soldater som i den revolutionära våg som svepte över Europa störtade kejsare och tsarer och drev igenom allmän rösträtt var inte utan vidare beredda att låta demokratin göra halt vid bankpalats och fabriksgrindar, eller att nöja sig med att lägga en röstsedel. Makten skulle flyttas över till arbetarråd, nya demokratiska strukturer där de breda massorna skulle ta kontrollen över både ekonomi och politik.
Även den nya generationen socialdemokratiska ledare drömde under några år om råds- eller så kallad gillesocialism. Målet för ett verkligt demokratiskt samhälle måste vara att göra arbetarna själva
ansvariga att leda produktionen, genom lokala arbetarråd och motsvarande nationella strukturer, hävdade Ernst Wigforss.
Men efter några år slöt även han upp bakom den snöpta demokratin.
Arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser fortsatte oförtrutet att utveckla egna former för att påverka samhällsutvecklingen: folkrörelsepartier, fackföreningar, kvinnorörelser och trycket från dessa rörelser på sina företrädare i riksdag och kommuner bidrog till att bygga upp en stark välfärdsstat. Arbetarkommunerna kunde när de fungerade som bäst ge en aning om hur en sådan motmakt kunde institutionaliseras.
Men idag har dessa alternativa maktstrukturer i stor utsträckning eroderat eller slutat kämpa och de som väljs representerar idag allt mindre sina väljare.
För att tala med den brittiske marxisten Perry Anderson: Arbetarklassen har berövats idén om en annan sorts demokrati.
Politikens stängda rum
En central tanke i den parlamentariska demokratin, både centralt och lokalt, är alltså att besluten ska arbetas fram i de parlamentariska församlingarna. I Riksdagen är det de slutna utskotten som är arenan för överläggningar och kompromisser, i kommunerna de kommunala nämnderna, som inte heller de i regel är öppna för insyn.
Ledamöterna ska dessutom vara “beslutsfähiga”, det vill säga de ska kunna fatta beslut utan att gå tillbaka till sina väljare för att stämma av.
När de socialdemokratiska arbetarkommunerna ville att deras förtroendevalda skulle följa de beslut som medlemmarna fattat ingrep partiledningen och menade att det skulle vara odemokratiskt att medlemmarnas beslut skulle binda kommunpolitikerna. Då skulle överläggningarna i de kommunala organen “endast vara ett skådespel och ett grundskott mot demokratin”
Detta är en bra beskrivning av den representativa demokratins konsekvenser. Samtidigt visar den hur den interna partidemokratin hela tiden riskerar underordnas den parlamentariska demokratin och underminera idén om att bygga alternativa lokala maktstrukturer.
Ett annat problem med “politikens stängda rum” är att det tenderar att öka avståndet mellan de
förtroendevalda och de medlemmar de företräder.
Inte förvånande riskerar riksdagsledamöter och kommunalpolitiker som dagligen har mer kontakt med företrädare för andra partier än de egna medlemmarna, och hela tiden tränas i kompromisser, att inta mer samarbetsvilliga positioner gentemot politiska motståndare. Ja, just detta samarbete över klassgränser är en av huvudtankarna med det parlamentariska systemet. Detta tenderar att underlättas av att politiker på denna nivå ofta är hårt arbetande heltidspolitiker, kanske med begränsad tid att återkoppla till sina väljare.
Dessa tendenser förstärks av hur politiken i allt större utsträckning professionaliserats samtidigt som det politiska systemet i minskande utsträckning behöver de politiska partierna – och att partierna har mindre behov av sina medlemmar. Medlemmarnas traditionella roll: att välja ledning, finansiera verksamheten och besluta om och föra ut politiken gör andra mer effektivt.
Statliga partibidrag och sponsring har lett fram till att medlemsavgifter idag utgör en obetydlig roll av partiernas budget. Opinionsundersökningar ersätter gräsrötternas synpunkter. Medier och PR- konsulter för ut partiernas budskap mer effektivt än medlemmarna. Och partiernas ledningar rekryteras i allt mindre utsträckning från medlemsbasen och desto mer genom självrekrytering eller handplockning.
Ett växande problem är vad som kommit att kallas policyprofessionella. Politiska tjänstemän som säljer sina tjänster på en marknad till högstbjudande och som fritt vandrar runt med sina expertkunskaper mellan politiska partier, offentlig förvaltning, näringslivet och PR-firmor.
När ett parti börjar tumma på sina programmatiska grunder har en sådan process ofta sitt ursprung inom partitopp och riksdagsgrupp.
Arbetarregering
Kritiken mot parlamentarismen betyder naturligtvis inte att en radikal vänster är ointresserad av makten eller av vilken regering som styr. Tvärt om. Kravet på en Arbetarregering har under lång tid varit en viktig del av vänsterns politiska arsenal. Det har handlat om att föra fram krav på en radikal politik som bidrar till att förändra maktförhållanden till arbetarklassens fördel. Ibland har kraven ställts till socialdemokratiska regeringar för att försöka pressa fram en radikalisering av politiken. Ibland handlar det om partier som enats för att tillsammans föra fram ett radikalt alternativ.
Den nya folkfronten i Frankrike som bildades i somras är ett bra exempel. Ett antal partier på vänsterkanten, socialister (Frankrikes socialdemokrater), LFI (vänsterpartiets franska motsvarighet), de gröna och det övervintrade kommunistpartiet bildade en gemensam valallians med ett förhållandevis radikalt socialt program. De var noga med att förankra programmet hos fackföreningar och andra sociala rörelser.
För socialister av olika schatteringar, inklusive antikapitalistiska NPA var det självklart att stödja tillkomsten av en sådan regering. Även om det naturligtvis inte var något socialistiskt program sammanfattade det flera av de centrala krav som den sociala kampen gällt under senare år. Och programmet pekade framåt mot ett annat samhälle.
Det är för det mesta självklart för socialister att föredra en blek vänsterregering framför en högerregering. Ja, ibland, som i USA nyligen, håller många för näsan och röstar på en kandidat som Kamala Harris, när alternativet är Trump. Trots att kandidaten i stora delar står för en öppen arbetarfientlig politik.
I Sverige har Vänsterpartiet på sistone röstat “gult”, alltså lagt ner sina röster i riksdagens förtroendeomröstningar om en socialdemokratisk statsminister, och några gånger “grönt”, trots att allt tydde på att regeringen skulle fortsätta att föra en nyliberalt influerad politik som skulle leda till ökade samhällsklyftor och trots att partiet ibland inte fått några bindande löften om reellt inflytande. Ett sådant ställningstagande innebär samtidigt att partiet har fria händer att rösta mot oacceptabla regeringsförslag.
Lite skämtsamt brukar man ibland låna ett citat från Lenin och säga att man stöder regeringen som repet stödjer den hängde. Taktiken ger möjligheter att gå samman med andra väljare och kräva att regeringen genomför det program som den lovat och väljarna förväntar sej.
Priset för att delta
Att ingå i en regering med ett program som inte domineras av klara radikala ställningstaganden är något helt annat. Det innebär en uppenbar risk att få ansvar för en politik som i avgörande delar går emot arbetarklassens intressen.
Det framgår redan av de inträdesbiljetter som varje parti, och särskilt radikala vänsterpartier, måste lösa för att accepteras som regeringspartner: Man måste visa lojalitet mot det borgerliga samhällets grundvalar. Här gäller två villkor:
För det första att lova att inte göra allvar av partiets socialistiska ambitioner. Den antikapitalism som är nödvändig för att lösa vår tids mest elementära kriser måste läggas i malpåse.
För det andra att inte ifrågasätta det borgerliga samhällets yttersta garant, det militära försvaret – det vill säga krigsmakten.
När Hjalmar Branting inledde sina försök att bilda regering med liberalerna ställde de senare ett oeftergivligt villkor: socialdemokraterna måste inta en “försvarsvänlig” inställning, Militärmakten var då, liksom nu, ett fundament i den borgerliga staten. Det var otänkbart att släppa fram ett parti krävde nedrustning. Vilket socialdemokraterna då gjorde.
Branting tvekade dock inte att köra över den “försvarskritiska”, det vill säga antimilitaristiska, majoriteten inom det egna partiet.
Det är uppenbart att strävan efter att få ingå i en röd-grön regering med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och om det är nödvändigt också Centerpartiet, sedan några år är Vänsterpartiets överordnade strategiska inriktning.
Vilken relevans har de erfarenheter vid diskuterat ovan för den processen?
Ja, det är uppenbart att de pris socialdemokraterna sätter för att acceptera Vänsterpartiet är högt.
Några har V redan accepterat. Först och främst det helt reservationslösa stödet till krigsmaktens kraftiga upprustning.
Vapenstödet till Ukraina hör också hit. Utan dessa eftergifter hade vi kunnat glömma regeringen, heter det i den interna diskussionen. Här har vi alltså svaret på frågan vi ställde inledningsvis.
Det är vidare svårt att förstå de intensiva försöken att stryka socialismen från partiprogrammets portalparagraf på annat sätt än att det skulle underlätta ett regeringsdeltagande.
Men framför allt är risken att ett regeringssamarbete skulle begränsa Vänsterpartiets möjligheter att bedriva arbetet utanför parlamentet.
För först och sist handlar regeringsdeltagandet om hur politik skapas.
Branting hade fel när han trodde att samarbetet med liberalerna skulle vara ett bättre sätt att uppnå allmän rösträtt än demonstrationer och storstrejk. Trots att han till slut fick bilda regering med liberalerna krävdes det just stora folkliga massresningar innan rösträttsreformen kunde föras i hamn.
I själva verket har de allra flesta beslut om politiska och sociala reformer som fattats i Riksdagen föregåtts av, ja förutsatt en sådan mobilisering. Inga grundläggande demokratiska och sociala rättigheter, alltifrån föreningsrätt och rösträtt för hundra år sedan till vår tids välfärdsreformer, den fria aborten eller hbtq-i-rättigheter har kunnat genomföras utan att bäras fram av en massiv folklig mobilisering.
Och det är fortfarande trycket underifrån som är socialisters främsta verktyg för att få politiskt inflytande. För oss skapas politik i fackföreningar, hyresgästföreningar, miljöorganisationer, fredsrörelser och i rörelsernas studiecirklar. Och politiken sprids på gator och torg, i tidningar och flygblad och på sociala medier. Naturligtvis behöver vi politiska företrädare i de parlamentariska församlingarna som vidarebefordrar våra krav, det är ju också där besluten fattas, men utan starka stödjepunkter utanför sessionssalarna står de sig slätt.
Några aktuella problem för vänsterns regeringsdeltagande idag
Socialdemokraterna, den helt dominerande kraften i en eventuell framtida “röd-grön” regering har, vid sidan om försvarspolitiken, under de senaste åren gått igenom en kraftig högergir och i många frågor valt att lägga sig så nära Tidö-regeringens reaktionära politik som möjligt. Särskilt när det gäller kriminalpolitik och migrationspolitik har man genom uppmärksammade arbetsgrupper stadfäst den nya inriktningen.
När det gäller kriminalpolitiken har man med skamlös stolthet påpekat att det var partiet som inledde vågen av repressiv lagstiftning och sedan accepterat alla högerregeringens nya förslag, senast anonyma vittnen.
“Det är invandrarnas fel …”
Ännu längre har man gått när det gäller synen på migrationen. I Lawen Redars uppmärksammade rapport slås det fast att det är invandringens fel att Sverige inte mår bra. Den föreslår en rad repressiva åtgärder riktade mot invandrare som till exempel att bryta upp invandrartäta områden som “fräter söndersamhällskittet”.
Knäfall inför ekonomisk nyliberalism
I ytterligare en fråga har socialdemokraterna satt ner foten. Genom det nya balansmålet har man för flera mandatperioder framåt i allians med Moderaterna bundit sig för att inte genomföra de lånefinansierade struktursatsningar som inte minst fackföreningsrörelsen anser är en förutsättning för nödvändiga infrastruktursatsningar och för att börja återuppbygga välfärden.
Särskilt besvärligt blir det om regeringsmakten ska delas med riksdagens mest nyliberala parti, Centern. Ett parti som kommer att resa ragg mot varje försök att återföra välfärden till en solidarisk nivå. Och att träffa överenskommelse om den ekonomiska politiken med riksdagens mest uttalade nyliberala parti lär göra omfördelande skattehöjningar ytterst osannolika.
Militär upprustning – Kriminalpolitik – Migrationspolitik– Ekonomisk politik. Det här inte några perifera frågor på politikens bakgård. De är alla hjärtefrågor för Vänsterpartiet och dess väljare. Visst kan kanske skickliga förhandlare driva igenom några förändringar på marginalen, men det torde framstå som oundvikligt att en regering dominerad av socialdemokrater i allt väsentligt kommer att driva igenom sin politik i dessa frågor. Och att eventuella vänsterpartistiska statsråd kommer tvingas att acceptera politiken.
För ett framtida regeringsdeltagande handlar inte bara om att på ett allmänt plan ansluta sig till parlamentarismens arbetsformer. I en regering blir man direkt ansvarig för hela den politik som regeringen för och man binder sig för att verkar för den. Ledamöterna står bakom alla regeringens beslut, några reservationer accepteras inte. Vi har alla Miljöpartiets tårfyllda svek mot sin egen migrationspolitik i färskt minne.
Gissa om det blir en svekdebatt
Dessutom, för en koalitionsregering av denna typ, kommer det att vara av yttersta vikt att alla överläggningar sker under stor sekretess och utan insyn, också från de ingående partiernas medlemmar. Partidemokratin kommer med nödvändighet att krympa. Jonas Sjöstedts klassiska “Det finns ett papper ni inte kommer att få se” var bara början.
Bekymrat frågar man sig hur ett vänsterpartistiskt regeringsdeltagande kommer att påverka partiets vilja att mobilisera kamp på gator och torg, och i synnerhet mot en regeringspolitik som partiets medlemmar ogillar.
Att ställa sig utanför en regering med en reaktionär migrations- och kriminalpolitik och som för en ekonomisk politik som ökar samhällsklyftorna och fortsätter att undergräva välfärden – och det kommer en socialdemokratisk regering 2026 att göra – innebär inte att partiet underlåter att ta ansvar. Tvärt om!
Partiets enda stora politiska framgång de senaste åren var när man lyckades stoppa marknadshyror. Men den segern byggde på att man fällde en socialdemokratisk regering, inte ingick i den!
Och framför allt, den möjliggjordes av den breda mobilisering som hyresgästföreningen och olika aktionsgrupper genomförde för att backa upp kravet.
Det är på det sättet vänstern kan ta sitt ansvar för att driva den radikala, samhällsomvandlande politik som är nödvändig för att bidra till att bekämpa militarismen och till att rädda välfärden och klimatet.
Kjell Östberg
