Ett författarporträtt – nedtecknat av Kjell Andersson
Karl Rune Nordkvist växte upp i Ramsjö, en by belägen någon mil från Bollnäs. Hans far fick ett nytt arbete vid järnvägen i Bollnäs. Det blev också Karl Runes framtid efter att ha gått ut sexårig folkskola. Karl Rune Nordkvist fick aldrig chansen att studera på folkhögskola. Han fick läsa på egen hand. Det blev, förutom skönlitteratur, även filosofi. Han var, som andra av proletärförfattarna, autodidakt, en självlärd skrivande konstnär och samhällsgranskande intellektuell.
Nordkvist debuterade med romanen Att vänta någon hem, 1950. Sedan följde ett stort antal romaner från hans penna: Vårens ljus (1954) Sommar i Sodom (1957), Jag söker herr Grå (1964), Harens hjärta (1967), Nattvägen (1970), En dag i oktober (1972) som blev TV-film tjugo år senare, Hösten Lång (1977), Mild november (1979).
Mellan åren 1982 till 1987 gav Karl Rune Nordkvist ut en trilogi av romaner som fick titlarna Solens barn, Slaktarens hus och Septembers ljus. Trilogin följdes efter några år av Höstlig resa. Dessa fyra romaner bidrog till att Nordkvist nådde ut till en bredare läsekrets jämfört mot tidigare.
Nordkvist tillhörde dem som öppnade dörrar och visade på de mörkare rummen i det som kallades folkhemmet; delvis ett fuskbygge med djupa klassklyftor, hälsovådliga arbetsplatser och obruten makt för kapitalet. Och, som han själv formulerade det i en intervju strax före sin bortgång: Jag skriver nog egentligen böcker för dem som inte läser skönlitteratur och jag skriver inte för att behaga…
