Både Ida Gabrielsson, vice ordförande för Vänsterpartiet, och Nooshi Dadgostar, talar för att vid en röd-grön vänsterseger i valet bör det vara självklart att Vänsterpartiet ingår i en röd-grön regering.
Man nämner pensionsfrågan som exempel. Nu kommer “fattigpensionärerna” att får att skapligt, men inte tillräckligt, påslag tack vare Vänsterpartiets agerande då Magdalena Andersson “släpptes fram” som statsminister.
Med V i en kommande regering är möjligheterna större att “fattigpensionärerna” får ännu mera så att de till slut hamnar över EU:s gräns för “låg ekonomiskt standard”. Och så är det kanske.
Det finns säkert andra frågor där Vänsterpartiet kan driva igenom förbättringar i en regering bestående av S, V, C och Mp, till exempel miljö- och klimatfrågor.
Samtidigt ska man veta att ingår man i en regering är man “skyldig” att ställa sig bakom denna regerings HELA politik.
Det innebär att man måste, mer eller mindre motvilligt, accepterar att Sverige övergett alliansfriheten genom sin Nato-ansökan. Att vi underordnar oss en militärallians som bygger på sin kärnvapendoktrin, och att vi därmed radikalt ändrat vår politik där vi underkastar och USA:s och övriga Natoländers utrikes- och säkerhetspolitik.
Det innebär att man ställer sig bakom statsminister Magdalena Andersson och utrikesminister Ann Linde när de nu kryper för Erdoğan och försäkrar att Sverige helt ställer sig bakom Erdoğans och Turkiets beskrivning av läget och att PKK och närstående organisationer stämplas som terrororganisationer
Nu kräver finska Vänsterförbundet (VF) att PKK ska tas bort från EU:s lista över terrororganisationer.
Kan nämnas att en gång i tiden var ANC i Sydafrika också stämplat som terrororganisation. Noterbart är att länder som bedriver terror inte kan stämplas som terrorländer, bara organisationer, enligt gällande internationella “regler”.
Bland de av Turkiet terrorstämplade organisationerna ingår även HDP, som är systerparti till det svenska socialdemokratiska arbetarpartiet.
På hemmaplan har vi ett mittenextremistisk centerparti med Annie Lööf i ledningen, som är det riksdagsparti som mest energiskt bekämpar arbetarrörelsen. C är det parti som går i första ledet för att luckra upp och på sikta avskaffa LAS och anställningstryggheten.
Samma Centerparti som energiskt kämpar för marknadshyror. Man har nog inte gett upp den kampen, trots att Vänsterpartiet, tillfälligt (?), lyckades avstyra det första steget till införande av marknadshyror.
Sedan har vi den “beröringsskräck” Annie Lööf har beträffande Vänsterpartiet. Hur ska en regeringssamverkan fungera om ett parti inte vill diskutera med ett annat. Ta bara de senaste turerna kring pensionsfrågan, där S och C förhandlade fram en förändring, en kompromiss, som innebär lägre höjning till “fattigpensionärerna” jämfört med den första överenskommelsen mellan V, S och Mp
Enligt Ida Gabrielsson var det som en viskningslek där S agerade bulvan, mellan C och V.
S ringde upp V och berättade vad man kommit fram till. Sedan fick V framföra sina åsikter som sedan S bollade tillbaka till C. Så gick det till innan man till slut kunde komma överens.
För Annie Lööf var det viktigt att framhålla att det var förhandling enbart mellan S och C där hon lyckades få bort “Nooshi-tillägget” – 1000 kronor skattefritt till “fattigpensionärerna”.
Det märkliga i den här soppan är att Mp helt försvunnit. När Annie Lööf utfrågades i Agenda 19 juni angående turerna kring pensionskompromissen nämndes inte ens Mp vid namn och hur deras eventuella deltagande i denna viskningslek sett ut. Var S bulvan, där också mellan C och Mp? Eller fick Mp sitta med längst ute på ett hörn vid förhandlingsbordet?
Annie Lööf pratar om “vuxna i rummet”. Hur skulle ett regeringssamarbete fungera om den ene inte ens pratar med den andre? Att Annie Lööf spottar i den hand som Nooshi Dadgostar gång på gång räcker fram.
Det handlar inte bara om det marknadsliberala Centerpartiet. Även socialdemokraterna har i många frågor slagit in på samma liberala ökenvandring, främst gällande utrikespolitiken.
Sedan har vi skolfrågan. Nu har S ändrat sin retorik och säger sig vilja “ta tillbaka kontrollen” över skolan efter att i flera år anammat detta marknadsliberala skolexperiment, inte minst för att gå C, men även L, till mötes genom januariavtalet.
Man frågar sig hur ett regeringssamarbete ska se ut i skolfrågan där Centern så starkt försvarar att skolan, men även delar av vården och omsorgen, nu blivit en tummelplats för riskkapitalister.
Jag befarar att Vänsterpartiet i en sådan regering tvingas släppa många “hjärtefrågor”. Att man tvingas rättar in sig i ledet genom att acceptera politik som man i grunden ogillar, och därmed långsamt förlorar sin vänsterprofil och sin politiska trovärdighet.
Och hur försvarar man att sitta i en regering tillsammans med riksdagens mest fackföreningsfientliga parti där partiets “chefsideolog” Martin Ådahl tilldelats ett pris av centerstudenterna, en tavla med en brinnande LO-borg.
Kanske det är klokare att stå utanför, men samtidigt påverka politiken genom att utnyttja sin roll som “regeringsunderlag”.
“Man kan inte sälja skinnet innan björnen är skjuten” som förre centerledaren Gunnar Hedlund sa. Förmodligen löser det sig genom att Annie Lööf i konsekvens av sin beröringsskräck aldrig sätter sin fot i samma regering som Vänsterpartiet. Hon har ju tidigare sagt; “Jag äter hellre upp min högra sko än blir ett stödhjul åt Socialdemokraterna”.
Då måste hon väl hellre äta upp sin vänstra sko också i stället för att bli stödhjul åt Vänsterpartiet?
Lästips:
- Att avskaffa LAS är ett gammalt krav från Annie Lööf – eFOLKET, 4 november 2020.
- Socialdemokraterna måste sluta kyssa Erdoğans fötter – Ledare i Flamman, 16 juni 2022 av Leonidas Aretakis.
- HDP:s fängslade politiker samt kurdfrågan i Turkiet, Europa och Sverige – Interpellation 2021/22:98 – av Amineh Kakabaveh (-)
- Kurder och Kurdistan – Motion 2020/21:2068 av dag Larsson m.fl. (S)
- Turkiet på väg att förbjuda HDP – Arbetaren nr 48, 2021 (låst artikel)
- Massaker vid turkiska fackens fredsmarsch – Arbetet, 10 oktober 2015.
Rolf Waltersson
