Johannes Jensen: Krönika över året som gått

Vad blev 2017 för slags politiskt år: Ett skitår som de föregående eller ett år av löften och framtidshopp? Johannes Jensen tar tempen på de politiska vindarna som format 2017.

Alla år som gått sedan Arabiska vårens hopp blåste över världen har, åtminstone av någon på vänsterkanten, summerats som ”skitår”. 2012, när våren blev höst och torgrörelserna världen över ebbade ut? Ett riktigt skitår, 2013? Skitår. 2014 – också ett skitår. Syrizas seger blev det ju inget av så där fick vi ett skitår till. Hela vägen fram till 2017. Och med Trump vid rodret på världens största och tyngst bestyckade skuta kan förstås också 2017 på många vis betecknas som ett skitår det med. För så här ser det ju ut nu, att kontrasterna mellan det som behövs göras och det som faktiskt görs är större än kanske någonsin i mänsklighetens historia.
2016 menade jag var året som markerade mittens död i politiken. Om man med det menade slutet på någon slags levande socialliberalism så har 2017 inte motbevisat påståendet. Liberalismen går alltjämt på politisk tomgång. Om något karaktäriserade hundraårsmarkeringen av den ryska revolutionen, åtminstone i Sverige, så är det liberaler som desperat försöker kämpa mot kommunismens spöke medan de överflyglas av högerpopulister som skiter fullständigt i historien.
Men om man däremot menar mitten som i det organiserade borgerliga klassintresset så visade
Macrons valvinst i Frankrike att det fortfarande finns kraft nog att skaka fram valvinnande kandidater som lovar tunt och håller tunnare.

Om mörkret i världen kan man kanske säga detta, att under 2017 sker inget som inte pågått i åratal, men skillnaden mellan vad som sker och vad man låtsas som har krympt. Att Trump erkände Jerusalem som Israels huvudstad markerar bara ett skifte i hur USA talar, inte i dess agerande – även om det så klart är en markering som får realpolitiska konsekvenser. Detsamma gäller klimatpolitiken. Att klimatrevisionister styr USA får självklart konsekvenser, men det är inget kvalitativt nytt vi ser. Klyftan mellan vad som görs och vad som behövs var även före Trump konstant ökande, oavsett vad presidenten uttalat för värdeord. Liberalernas älskling Justin Trudeau bygger också pipelines, han bara lindar in det mer elegant.
Samtidigt lever hoppet, eller snarare, samtidigt organiserar sig de som fått nog av det rådande. I januari skrev jag en ledare som hävdade att historien ligger öppen. Det är ett påstående som är mer sant vid 2017:s slut än vid dess början. Vi har inte sett några stora kapitulationer av den typen som skakade våra förhoppningar kring Syrizaregeringen och inte heller har högerpopulisterna gjort några markanta framsteg. Istället kanske den mest överraskande politiska dynamiken kom från den feministiska rörelsen utan vilken #metoo-kampanjen vore en omöjlighet.

Visst finns problem med rättssäkerhet och så vidare när dreven går igång, men det förtar inte kraften ur #metoo. Vad fenomenet, eller snarare rörelsen visar är makten som kur ur människors gemensamma vägran finna sig i den rådande situationen. Sexism och övergrepp gick, nästan bokstavligen över natten, från att vara en nedtystad del av vardagen, till att bli något fullständigt oacceptabelt. Det är förstås ingen slutgiltig seger över den patriarkala ordningen vi upplever – utan förändrade maktrelationer i samhället lär ojämlikheten som ligger bakom de flesta övergrepp att finnas kvar – men det är ett helt nödvändigt steg på vägen. Och det är ett steg som kunnat tas tack vare hundra år av enträgen kamp och folkbildning från tusen och åter tusentals feminister och kvinnosakskämpar. Frågan är också om detta kunnat ske om det varit Hillary Clinton som suttit i det ovala rummet. #metoo har ju på många sätt varit ett nätfenomen, men hade det kunnat få en sådan omfattning om det inte varit för de enorma manifestationer som fyllde gator världen över i samband med Trumps tillträde i januari?

Det var också enträget arbete som skapat de rörelser som fortsätter leva kring Bernie Sanders och Jeremy Corbyn. Det är enträget arbete som gjort att detta inte varit dagsländor som dog ut med valkampanjerna. Tillsammans med Podemos i Spanien är det alltjämt dessa politiska rörelser som visar att 2018 blir ett år med progressiva potential. Förvisso har nog Podemos snarare försvagats än förstärkts av självständighetskampen i Katalonien, men främst är det den konservativa regeringen i Madrid som visat sin desperation. Om den får arbetare i Spanien att sätta nationsflaggan framför klassintresset är det olyckligt, men inte desto mindre har vi att göra med en politisk process som utmanar det bestående och som i Spaniens fall blåser liv i tanken på ett brott med den nuvarande konstitutionen med alla dess reliker från Francotiden.

Det är en mylla som lovar allt mer för de vänsterkrafter som vågar bryta de politiska ramarna och börja tala i folkflertalets intressen. Ibland talar man om det i termer av vänsterpopulism och tendensen finns att leta nya formler för framgångsrik vänsterpolitik. I de tankarna ligger det alltid ett påstående om att vi lever i en alldeles ny tid där nya politiska ramar råder. Men är det inte snarare som en återgång till den brokigare socialism som fanns i Europa före den ryska revolutionen delade in arbetarrörelsen i tydligt avgränsade grenar, med varsin fastslagen kanon? Vad vi ser är inte en ny värld med nya politiska referenspunkter, men vad vi däremot ser är politisk dynamik som inte funnits på årtionden. Det är något att ta fasta på inför det kommande skitåret.

Johannes Jensen

Artiken tidigare publicerad internationalen.se

Liknande artiklar:
Har suttit här och funderat, nu när vi fått brevfack istället för brevinkast. Särskilt då
Moderaterna, plötsligt är masken borta. Ett Göteborg som filmas från ovan och en berättarröst som
Det var en gång ett litet barn och en skolpolitiker från Eskilstuna. En solig dag
Lukas, om han hette så, var en lysande diktare Så är det dags igen att