Jesper Odelberg. Foto Rolf Waltersson.

Jesper Odelberg och Bandet Går – Inte helt 100 – DHR firar 100 år

Söndag 8 oktober var det föreställning på Lokomotivet i Eskilstuna. Det var Jesper Odelberg & Bandet går – Inte helt 100. “Inte helt 100” syftar på att ingen av oss är helt perfekt.

Spelningen ingår i den rundresa i landet DHR genomför med anledning av att DHR, Delaktighet Handlingskraft Rörelsefrihet, firar 100 år som organisation. (se lästips)

Föreställningen började med att DHR:s ordförande Åsa Strahlemo kort berättade om hur det hela startade 1923 och utvecklingen fram till nu. (se bifogad bild från föreställningen och lästips)

Därefter började själva föreställningen Med Jesper Odelberg och de fyra musikerna, Bengan Blomberg gitarr, Julia Schabbauer trummor, Nikke Ström bas och Gunnar Frick klaviatur och akustisk gitarr.

Jesper slog an tonen direkt genom att säga till publiken – “Om ni har svårt att förstå vad jag säger kan det bero på att jag kommer från Göteborg”.

Jesper har en cp-skada sedan födseln, en skada som även påverkar talet.

Därefter följde en föreställning med sång och musik och prat. Jesper har skrivit både text och musik till flertalet av de låtar som framfördes. Låtar som huvudsakligen följer svensk vistradition.

Mellan låtarna hade Jesper “mellansnack” där har förklarade idéerna och inspirationen bakom texterna.

Bland annat berättade han om ett besök på ett av Göteborgs “köptempel”. Där blev han “påhoppad” av en kvinna från Livets ord som förklarade; “Att du sitter i rullstol är för att du har syndat”.

Jesper frågade; “Hur kan det vara möjligt, jag är ju född så här. Och när gud skapade mig koncentrerade han sig på hjärnan, vilket han tydligen inte gjorde när han skapade dig”.

Denna vardagshändelse resulterade i sången “Hommage från en ängel”.

Både texterna och mellansnacken var politiskt färgade. Det är ingen tvekan om att Jesper Odelberg har hjärtat på rätta stället – till vänster.

Till exempel när högerregeringen beslutade att lägga ner Miljödepartementet gjorde Greenpeace en kupp genom att skruva bort skylten på dörren till Miljödepartementet.

“Den skylten har vi med oss på våran turné. Och den behåller vi till dess vi får tillbaka ett Miljödepartement”, (skylten kan ni se projicerad på scenen på en av bilderna)

Sångerna och mellansnacken är en salig blandning av kärlek, galenskap och gemenskap, hopp och förtvivlan, ilska och glädje, och en tro på att det kan bli bättre “bara vi inte tiger still utan höjer våra röster”.

Sången “Kom funkisbarn” handlar om:

“Kom ryggmärgsbråcksbarn!
Kom dreglande ungar!
Kom ni som inte kan prata så bra!
Det dånar i fjärran!
Vad är det som ljungar?

Jag trodde att Sverige var
demokrati!
Men nu vet jag bättre,
det är en ren dystopi!
En ren, en ren, dystopi!”

Där finns sånger med titlar som Ballad för vänskaps skull, Atles vaggvisa, Hur i helvete, All din kärlek, Funkisförtryck och Vals till ett sommarbarn.

Titlarna som ger en tydlig fingervisning vad det handlar om.

På tal om “Hommage från en ängel”, som jag nämnde tidigare. Där är det ett samarbete där Jesper Odelberg skrivit texten och Lasse Tennander musiken.

Jesper och bandet framförde även några sånger skrivna av andra musiker och textförfattare. Till exempel Bob Dylands “Master of War”, som fått svensk översättning av Mikael Wiehe och då heter “Ni som tjänar på krig”.

Eftersom Jesper Odelberg kan vara lite svår att förstå eftersom han “kommer från Göteborg”, projicerades texterna på scenen. Där kan man se den ilska både Bob Dyland och Mikael Wiehe känner mot “de som tjänar på krig”. Det är ingen tvekan om att Jesper Odelberg känner samma ilska och förtvivlan över krigets vansinne:

“Ni som tjänar på krig
och på att människor dör.
Ni som tillverkar vapen
som slår ihjäl och förstör”

Som en “motvikt” avslutades konserten med en psalm. “Inte för att jag är överdrivet kristen”, som Jesper förklarade, “utan mera för ett den är vacker och inger hopp”.

Det är psalmen “Blott en dag”, skriven av Lina Sandell 1865.

Den finns för övrigt i en mäktig version av “Blott en dag” med Freddie Wadling och Frälsningsarméns blåsorkester.

Jag kan lägga till att vi faktisk har en del att lära av den kristna rörelsen när det gäller hålla fast vid sången och musiken och den kraft den ger.

Det är en kraft som gått förlorad, inte minst inom arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen. Nu sjungen vi på sin höjd Internationalen eller Arbetets söner en gång om året – Vid 1:a maj.

Som avslutning. Den scenografik som projiceras under föreställningen är gjord av Love Antell:

“Bilderna till föreställningen är ett hopplock av vyer från Göteborg, blandat med surrealistiska grejer jag hittade i min ateljé”

Lästips:

Rolf Waltersson

You May Also Like