Konstnären och skulptören Stanislaw Lux. Foto Rolf Waltersson

”Jag känner mig mera som afrikan” – Möte med konstnären och skulptören Stanislaw Lux

I Årby centrum intill möteslokalen ”Årby M” i Eskilstuna har skulptören Stanislaw Lux sin ateljé. Ateljén är stor och ljus. Den är full med skulpturer i olika storlekar. På väggarna sitter många barnteckningar.

Utanför lokalen står hundar i blomlådor och hälsar välkommen.

När jag kommer till ateljén visar Stanislaw mig den skulptur han just nu arbetar med. Det är en ”Skvader”, ett fantasidjur, till hälften hare, till hälften tjäder.

Stanislaw föddes i Polen 1950.

1967 gick han på Konsthögskolan i Gdansk – en fyraårig skulpturlinje.

1972 gick han en femårig skulpturlinje på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.

Efter utbildningen gav sig Stanislaw ut på ett 20 år långt äventyr i Afrika. Ett äventyr som började i Egypten och sedan fortsatte genom många länder på den afrikanska kontinenten, bland annat Sudan, Kenya och Tanzania.

Under åren i Tanzania hade han många skulpturutställningar, och han arbetade under en tid som konstlärare på universitetet i Dar es Salaam.

Under åren i Afrika tog han stort intryck av den afrikanska konsten och kulturen. Inte minst sättet att leva och se på livet. ”Inte så fyrkantigt, instängt och inrutat som det är här, utan det var mera spontant och fyllt av glädje”, berättar Stanislaw.

”Jag känner mig mera som afrikan”, säger han. ”Jag skulle aldrig klara av att leva ett inrutat liv med 8-timmars arbete där jag tvingas göra samma sak dag efter dag. Jag vill känna mig fri, jag vill känna mig som en fri och skapande människa”.

Stanislaw brinner för miljöfrågor, vilket ofta syns i hans skulpturer. Bland annat kan man se detta i hans konstverk ”Greta”, som just nu finns vid Studiefrämjandet vid Västeråsvägen i Eskilstuna. ”Greta” är naturligtvis miljöaktivisten Greta Thunberg.

År 2001 återvänder Stanislaw till Sverige, till Eskilstuna, där han i samarbete med Årbyföreningen genom skulpturell gestaltning arbetar med integration och de problem som barn och ungdomar möter i en allt mer krävande och stressad tillvaro.

När jag sitter och pratar med Stanislaw kommer det in ett gäng glada ungdomar i ateljén. Några frågar om de kan få låna penslar, färg och papper för att måla. Tre av tjejerna, samtliga som kommer in är tjejer, frågar om han vill visa dem hur man gör figurer av lera. Vilket han naturligtvis vill.

Stanislaw berättar om ett projekt som är typiskt för hans sätt att arbeta. För ett par år sedan var han ute i naturen tillsammans med en grupp barn för att titta på insekter. Barnen fick sedan i uppgift att göra varsin bild. ”De skulle rita sig själva tillsammans med en insekt, men båda skulle vara i samma storlek” berättar Stanislaw.

Sedan gjorde Stanislaw en skulptur av respektive teckning. Temat fick namnet ”Insektssommar”.

”Det är genom barnen jag får inspiration”, säger Stanislaw. Barn har en förmåga att ”tänka utanför boxen”, de är inte så låsta av förutfattade meningar om hur det ”måste vara”.

Han berättar för mig om ”divergent tänkande”, ett uttryck jag inte hört tidigare. Det handla om att skapa flera kreativa lösningar för samma problem. Det är ett spontant, ickelinjärt och mentalt tillvägagångssätt som baseras på nyfikenhet. Det är en typ av tänkande som är vanligt hos barn där glädjen och fantasin gör att man resonerar mer fritt.

Ett forskningsarbete av Sir Ken Robibson, professor of Art Education, som gick ut på att studera förmågan att ”tänka utanför ramarna” och tänka mot nya alternativ, i olika riktningar och nya idéer, visade att barn har mycket större förmåga att tänka fritt än vad vuxna har. Vuxna går omkring med skygglappar som gör synfältet allt snävare.

Utan att gå in på detaljer gav Robibson poäng på de som ingick i testet, ett test som omfattade 200 000 personer. Resultatet blev förödande.

Ålder 3-5 år. 98 procent uppnådde högsta nivå.

Ålder 8-10 år. 32 procent uppnådde högsta nivå

Ålder 13-15 år. 10 procent uppnådde högsta nivå

Ålder över 25 år. Endast 2 procent uppnådde högsta nivå

Vad gör vi med barnen? Vad gör vi för att ta död på glädjen och kreativiteten?

Stanislaw tror att egoismen och detta ständiga tävlande är något som dödar spontaniteten och kreativiteten.

Numera ska det tävlas i allting. Till och med barn ska tävla och slå ut varandra. I TV har vi ”Sveriges yngste mästerkock” där deltagarna ska slås ut, en efter en.

Ibland är tävlandet på lek. Ibland på allvar. Men även tävlandet på lek kan lätt slå över i allvar. Se bara när småknattar spelar fotboll och föräldrar ropar glåpord och överfaller domare i ilska över domslut de ogillar.

Det handlar också om hur man måste se ut, hur man måste vara klädd, vilka prylar man måste ha för att bli ”godkänd”. Alla dessa krav kryper allt längre ner i åldrarna.

För att avsluta med ett citat av Albert Einstein:

”KREATIVITET ÄR INTELLIGENS SOM HAR ROLIGT”

Vi måste ha mera kul, annars är det inte kul längre.

Text och foton Rolf Waltersson

Liknande artiklar: