Insändare: Vad är populism?

Denna märkliga sommar har miljökrisen inte bara beskrivit en tänkt framtid utan blivit påtaglig på det personliga planet. Även om vi runt Mälaren inte hotats av bränder har dock den tropiska hettan givit oss en insikt om en möjlig framtid.

Värmen har dock haft det goda med sig att jag inte orkat göra några omfattande renoveringar och trädgårdsarbeten. Istället har jag uppsökt skuggan mellan baddoppen.

Tiden har kunnat användas till läsning. Det rimliga hade väl varit att jag mellan sommardeckarna fördjupat mig i någon bok om den globala miljökrisen.

Istället kom sommarens faktabetonade bok för mig att handla om demokratin.

I boken Vad krävs för att rädda demokratin som är skriven av Sverker Gustavsson, professor emeritus vid universitet i Uppsala, Ingemar Lindberg LO-utredare och Claes-Mikael Jonsson jurist vid LO tar sig författarna an frågor som börjar oroa allt mer. De ställer sig frågan om demokratin som de menar inte bara är allmän rösträtt och majoritetsstyre utan också en rättsstat med yttrandefrihet, avtalsfrihet, strejkrätt och legitim opposition längre kan tas för givet. Många tecken tyder på att vi lever i en brytningstid som på många sätt påminner om tiden före demokratins genombrott i början på förra seklet.

Deras tes är att dagens populister är mycket förtjusta i rösträtten och majoritetsstyre men inte det övriga. Vad författarna mer precist menar med populism återkommer jag till.

Varför jag menar att en bok om hoten mot demokrati har relevans i miljödebatten är att utan demokrati och medborgarnas deltagande i beslutsprocessen kan inte en ekologisk motiverad ekonomi förankras.

I den politiska debatten är ordet populism ständigt närvarande. Vanligen åsyftas då högerpopulism. I Ungern och Polen sitter som det brukar heta högerpopulistiska regeringar. I många andra länder som t.ex. Frankrike och Italien men även Sverige sägs den politiska agendan märkbart påverkas av starka högerpopulistiska idéer.

Utanför Europa beskrivs Putin, Erdogan och Trump som populister.

Problemet med att försöka beskriva den politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen i olika länder med att de är mer eller mindre populistiska snarare förvirrar än förklarar.

Det gemensamma för alla dessa beskrivningar om populism är att det inte finns någon allmän accepterad preciserad definition om vad som avses.

Det tycks som om populism beskriver allt man tycker illa om. Högern menar att folkliga krav om minskade inkomstskillnader och mer resurser till välfärden är någon slags populism och vänstern anser att krav om ökade resurser till militär och ordningsmakten på ett populistiskt sätt utnyttjar oron bland människorna.

Problemet är att begreppet populism blir så vittomfattande att det nästan blir oanvändbart.

Nyligen menade Jimmy Åkesson att förklaringen att sommarens värmebölja beror på människans påverkan är populism.

Sverker Gustavssons analys är ett försök till precisering som kan bidra till att göra begreppet mer användbart.

Gustavsson går tillbaka till den tyska statsvetaren Carl Schmidt som visserligen blev en av nazismens ledande ideologer men vars idéer fortfarande lever som bakgrund till dagens ideologiska debatt.

Schmids huvudtanke är att demokratin inte förmår lösa de problem som samhället står inför. Statsmaktens handlingskraft får inte fullt genomslag eftersom ledarens åsikter och åtgärder förvandlas av träsket, Triumphs benämning på de institutioner och media, som i den gängse benämningen av demokrati har att precisera och kommentera förslag från statsmakten.

Men denna bearbetning förvanskar ledarens förslag. Statsmaktens förslag måste få genomslag fullt ut medan den seminarieliknande process som bearbetningen gör är en förvanskning enligt detta synsätt.

I ett annat spår i boken beskriver Ingemar Lindberg på ett systematiskt sätt framväxten av nyliberalismen. Kapitlet visar att nyliberalismen inte är enhetlig utan består av en social variant och en mer ekonomisk hårdför kärna.

Idag har den senare varianten segrat. Bägge riktningarna utarbetades av grupp österrikiska ekonomer som under namnet ordo(ordning) liberalismen betonar att statens roll är att befrämja framväxten av en privat marknad. En sådan marknad skapas inte av sig själv är deras något överraskande slutsats utan måste drivas fram av staten. Att läsa de snart 100-åriga tankarna idag är som att få dagens privatiseringar teoretiskt motiverade.

Om marknaden blir överordnad det mesta av människornas verksamhet trängs demokratin tillbaka och populismen får ökad svängrum eftersom den medborgerliga diskussionen inte får hindra marknadens övergripande betydelse enligt detta synsätt.

Demokratin trängs enligt författarna tillbaka inte enbart av populismen utan också av teknokrater som menar att den demokratiska inverkan minskar den samhälleliga effektiviteten Därför måste vissa verksamheter som t.ex. riksbanken undandras från politiskt inflytande.

I ett tredje spår i boken pläderar Claes-Mikael Jonsson för att demokratin måste ha stödjebälten av självständiga föreningar. Särskilt viktiga är fackföreningarna som inte bara har att kämpa för medlemmarnas löner och arbetsvillkor utan minst lika viktigt är deltagandet i den demokratiska diskussionen. Övertygande visas att i de länder där det finns en självständig stark fackförening står demokratin som starkast.

Om man då skulle försöka definiera populism så att det blir mer användbart måste man ställa sig frågan om det finns någon minsta gemensam nämnare för Trump, Putin, Erdogan och Orban.

Det är då viktigt att betona att populisterna inte har någon särskild uppfattning i fråga om höger eller vänster.

Populister är för majoritetsstyret men man ogillar inslaget av bearbetning av förslagen från statsmakten.

Ett annat sätt att säga samma sak är att för en populist är folket ett begrepp i singularis. För den som är liberal eller socialistisk demokrat är själva poängen att folket bara kan finnas i pluralis dvs. att det finns flera intressen och flera slags idéer och att demokratin kan fungera trots dessa inbyggda spänningar.

Med denna avgränsning blir det tydligare vilka som är populister och vilka som agerar utifrån ett tydligt vänster-eller högerperspektiv.

I sin bok vänsterpopulismen försöker Greider/Lindeborg återuppväcka en amerikansk hundraårig företeelse där en folklig rörelse kom att benämnas som populism där folket ställdes mot överheten. Rörelsen var på många sätt en vänsterrörelse. Boken är en spännande uppräkning av den nyliberala massiva påverkan på samhällsutvecklingen men den definierar inte vad som menas med högerpopulism. Dessutom förvirrar införandet av begreppet vänsterpopulism som en positiv motvikt till högerpopulism. Med detta synsätt blir det lätt att beskriva Sanders, Corbyn och Sjöstedt som vänsterpopulister men det leder fel. De är demokratiska socialister eftersom de fullt ut accepterar att demokratin inte bara är allmän rösträtt och majoritetsstyre utan också en rättsstat med yttrandefrihet, avtalsfrihet, strejkrätt och legitim opposition

Så min slutsats är att man ska vara sparsam med att beteckna saker man ogillar som populism. Begreppet bör reserveras för de politiker som inte uppfyller det vidgade demokrati begreppet.

Hans Östensson

Liknande artiklar: