En ny yrkesgrupp uppstod i Finland efter hösten 2015. Det är alla de hundratals personer som vid sidan av sitt eget yrke och sitt dagliga jobb lägger ner timmar efter timmar efter timmar på att bistå asylsökande, papperslösa och andra som har att göra med våra invandrarmyndigheter, med polisen och med socialen.
De är studerande, arbetare, pensionärer, forskare som ger sin egen tid åt dem som behöver hjälp och råd.
De möter nedbrutna som fått nej, de pratar igenom processerna med dem som ingenting förstår av vår byråkrati, de tröstar, de peppar inför besvärsrundorna, de lusläser protokoll, de sitter med på “migris” intervjuer, de läser rapporter om ursprungslandet, gräver i arkiv och på nätet för att få fram underlag för besvärsprocesser och nya ansökningar.
De hittar luckor i berättelser, i tolkens översättningar, i intervjuarens frågor.
De skapar nätverk av personer med kunskap om vår utlänningslagstiftning, de knyter kontakter till jurister med professionellt kunnande och intresse för utlänningslagstiftning.
De läser in sig på juridiska frågor som ingen först kan svara på. De går på föreläsningar och seminarier för att lära sig mera om flyktingpolitik och -juridik.
De hjälper till att formulera nya ansökningar och besvärsskrifter, de besöker folk som tagits i förvar, de ligger på telefon dygnet runt när en deportering hotar.
Ibland hjälper ingenting, allt jobb, allt vakande, alla ord, alla vädjanden är förgäves.
Ibland hörs hurrarop och Facebookgrupper fylls av hjärtan. En tvångsavvisning har stoppats i sista stund, ett uppehållstillstånd har kommit, asyl har beviljats efter långa och sega rundor i rättsmaskineriet.
Utan pop up-juristerna hade många fall aldrig synats på nytt. Ofullständiga, slarviga processer hade slutat i avvisning och inreseförbud, luckorna i rättsskyddet hade aldrig upptäckts. De asylsökande själva hade stått hjälplösa i tron att ingenting kan göras. Många tror blint på de dussinjobb som nonchalanta jurister gör. Den yrkesgruppen finns tyvärr.
Lyckligtvis finns också jurister som med stor kunskap och engagemang sätter sig in i klientens fall. Som samarbetar med frivilliga och lägger ned den tid som krävs utan att stirra på den klumpsumma som numera betalas.
Men, den springande punkten i allt det här är: varför måste vanliga lekmän bli “jurister” för att få fason på undermåliga intervjuer och besvärsskrifter? Varför måste frivilliga lägga tid på att sköta det som samhället är till för – att skydda individen mot rättsövergrepp?
Samma dag som jag skriver detta läser jag att en ung pappas tvångsavvisning har avvärjts i sista stund. Tack vare aktiva frivilliga och en bra jurist.
Siv
Tidigare publicerad på den finländska bloggen Tigern – tiger inte
En hyllning till alla dem som ställer upp – de finns gott om dem även i Sverige. / Tillagt av redaktör
