Beslutet om en höjd pensionsålder är en förolämpning mot stora grupper som redan idag till följd av förslitningsskador inte kan arbeta ens till dagens pensionsålder.
Vi lever i en tid med allt större skillnader på arbetsmarknaden. Villkoren för industriarbetare, vårdpersonal och butiksanställda med tunga lyft och monotona arbetsuppgifter skiljer sig allt väsentligt från statligt anställda tjänstepersoners och beslutsfattares. I huvudsak är det personer med högre utbildning som fortsätter att arbeta efter pensionsåldern medan personer med kortare utbildning i högre utsträckning blir utslitna i förtid. Det få av den sistnämnda gruppen som fortsätter att jobba efter pensioneringen gör det oftast av tvång till följd av låg pension och undermåliga pensionsvillkor.
Den nya blocköverskridande pensionsöverenskommelsen är direkt löntagarfientlig och som åtgärd för att bemöta de kommande pensionsavgångarna och den ökande medellivslängden direkt kontraproduktiv.
Att vi Socialdemokrater kommit en bit på vägen när det gäller att utjämna den orättvisa beskattningen mellan pensionärer och löntagare är ett steg i rätt riktning. Men att i allians med borgerligheten lägga kostnaden för ett underfinansierat pensionssystem på nästa kull av pensionärer genom en höjning av pensionsåldern är en kränkning av en stor och allt viktigare väljargrupp med högt röstdeltagande.
För att kunna säkra värdet av våra pensioner måste vi återfå tron på att det går vinna val på en politik som utjämnar klasskillnader. Det måste till med klassisk Socialdemokratisk fördelningspolitik som på allvar omfördelar inkomster och rikedomar. En politik som upplevs som rättvis av det stora flertalet.
För att komma till rätta med den framtida befolkningsutvecklingen och bristen på arbetskraft som uppstår till följd av för låg nativitet och stora pensionsavgångar måste vi bygga bostäder och tillåta arbetskraftsinvandring. Inte tvinga en åldrande befolkning att jobba ända in i graven.
Kari Parman (S)
Gnosjö
