Valdebatt: Ingen vänsterpolitik utan människors kamp

Debattinlägget har tidigare varit publicerat som ledare i Proletären

Vänsterpartiet håller sig inom de nyliberala ramarna, men paketerar skickligt sina förslag som radikala: “Vi sätter stopp för bankernas överräntor! Bankernas rovdrift på vanligt folk måste få ett slut!”

Det var Jonas Sjöstedt tydliga budskap på den livesända presskonferensen. Ett bra förslag som skulle innebära en lättnad för alla de arbetarfamiljer som betalar dyra räntor på bostadslån de ofta tvingats till i bostadsbristens Sverige.

Sjöstedt är helt rätt ute när han pekar på storbankernas ofantliga vinster som förra året var uppe i hela 106 miljarder och aktieägarna kapade åt sig 70 miljarder. Det är vinster som kommer direkt från de räntor vi betalar, och där bolånen utgör den största delen. Det är bra att fler börjar agera mot bankernas utsugning – ett av de tydligaste exempel på allt som är fel i det här landet.

Tyvärr låter det bättre än vad det är. Vänsterpartiets vallöfte innebär att bankerna ska redovisa den så kallade internbankräntan i Sverige, alltså vad bankerna har för ränta sinsemellan för utlåning. Denna ränta ska bankerna vara skyldiga att presentera för kunden och den ska sedan utgöra basen för den fortsatta förhandlingen mellan kunden och banken. Det välbehövliga löftet om att göra slut på storbankernas rovdrift landar i verkligheten i att den enskilde låntagaren ska bli bättre förhandlare vid banklån.

Vänsterpartiets ledning och kommunikationsavdelning är skickliga på att framställa sig själva som radikala och mer vänster än de egentligen är. Det blir extra tydligt i den här valrörelsen där taktiken är tydlig. Partisekreterare Aron Etzler har pekat ut riktningen. I ord ska partiet visa att man är det tydliga vänsteralternativet i det här valet och genom det ta röster från ett allt tröttare socialdemokratiskt parti.

Samtidigt måste partiet vara oantastligt i etablerade massmedias ögon och framstå som “realistiska”, vilket innebär att verka innanför de ramar som den förhärskande nyliberala politiken sätter. Tidigare gick det att kritisera Vänsterpartiets ledning för att komma med förslag och lösningar som inte utmanar kapitalismen. Nu har det gått ett steg längre och Jonas Sjöstedt, Etzler och Ulla Andersson håller sig inom det godkänt nyliberala, men paketerar det som radikalt på ett skickligt sätt.

Det finns fler exempel. Vänsterpartiet har profilerat sig som det parti som vill stoppa vinster i välfärden. Något de antagligen lyckats med, och är en del av förklaringen till deras nuvarande uppgång i opinionen. Det är bra att Vänsterpartiet debatterat frågan så hårt, vilket gjort att den kommit upp på dagordningen.

Men V-ledningen vill inte på något sätt slänga ut privata företag ur välfärden. Partiets konkreta förslag gick ut på att de företag som ville vara kvar i välfärdssektorn skulle tvingas omvandla sig till så kallade SVB-bolag, bolag med särskild vinstbegränsning, vilket i praktiken knappast skulle omöjliggöra för mixtrande kapitalister att flytta vinsten till andra bolag.

Den enda realistiska vägen att genomföra verklig vänster- och arbetarpolitik är att människor mobiliseras på arbetsplatser, i sina bostadsområden och på gator och torg för att genom kamp driva igenom sina krav.

När regeringens och Vänsterpartiets gemensamma förslag om vinster i välfärden lades fram i början av året innebar det inte ett vinstförbud, bara ett generöst vinsttak på sju procent av rörelseresultatet plus statslåneräntan. Det ska gälla privata företag inom skola och omsorg, men inte vårdbolag.

Det behöver inte vara fel att kompromissa med andra partier för att få igenom förbättringar för arbetare här och nu. I sådana kompromisser tvingas man till realistiska reträtter. Men felet ligger i att kompromisserna blir politikens allt och mål. Grunden till Vänsterpartiets “realism” går att söka i att partiets ledningar inte kan eller vill se bortom det politiska spelet i de parlamentariska församlingarna.

Den enda realistiska vägen att genomföra verklig vänster- och arbetarpolitik är att människor mobiliseras på arbetsplatser, i sina bostadsområden och på gator och torg för att genom kamp driva igenom sina krav. Ageranden i de parlamentariska församlingarna är viktigt, men kan bara utgöra en fortsättning och komplement till en sådan kamp.

Uppenbarligen omfattar många V-politiker inte en sådan syn och då blir det nödvändigt att göra upp med borgerliga partier om den lilla kaka som de nyliberala budgetreglerna gett de politiska församlingarna. Då blir det nödvändigt att “ta ansvar”.

Så blir det att Vänsterpartiet röstar för nedskärningar i stadsdelar i Göteborg. V-politiker röstar för nedläggning av BB i Sollefteå och sjukstugan i Dorotea, för att ta två kända exempel på när folket istället mobiliserat sig emot ett nedskärningsbeslut. Så kan inte Vänsterpartiets representant i styrelsen för det kommunala bolaget Stockholm Vatten och avfall under sophämtarnas strejk varken uttala sig för strejk eller mot bolagens strejkbryteri.

Vår tid skriker efter en verklig vänster- och arbetarrörelse. Som strävar efter att förena arbetare i gemensam kamp, oavsett om dessa människor är eller inte är med i några partier. En rörelse som strävar efter att enas kring det vi har gemensamt, istället för att splittras av det som skiljer. Det finns utan tvekan många ärliga vänstermänniskor i och runt Vänsterpartiet som är kritiska till utvecklingen inom partiet. Ni har en given plats i en sådan rörelse!

Debattinlägget har tidigare varit publicerat som ledare i Proletären

Liknande artiklar: