Tomas Haglund, född i Eskilstuna 1972 och numera bosatt i Göteborg, kommer i höst ut med en diktsamling på förlaget Vildhallon. Titeln på diktsamlingen kommer att vara Dionysos Beväpnad. Innehållet i boken kommer, efter vad författaren uppgivit till eFOLKET, att ha anknytning till Eskilstuna. Nedan följer ett smakprov, som vi publicerar med författarens tillstånd. “Lokalblaskan” som omnämns i dikten är inte, uppger Tomas Haglund, tidningen FOLKET. Vem “kulturredaktören” i dikten kan tänkas ha som förlaga i verkligheten kanske några minnesgoda läsare anar …
Ingen spikrak karriär, Diktarässet!
Han var ung och lovande som få, Diktarässet.
Tyckte han själv.
Tackar som frågar, bockar och bugar.
Att inte lokalblaskan bönade och bad om att få
trycka hans dikter var närmast att betrakta
som ett under. Tyckte han själv.
Den som lever får se, tänkte han. Min tid kommer.
Diktarässet plågade kaffesugna söndagsflanörer med att
recitera sin poesi högt mellan påtår och nyår.
Ingen gick säker när Diktarässet öppnade språklådan
och började skjuta onomatopoetiska
grymtanden som potenta missiler
mellan framtänderna.
Det skallrade bland koppar och fat i
konditoriets porslinsskåp
när dikterna slog ned och skapade småbränder.
Diktarässet attackerade lokalbladets
kulturredaktion med svindlande dikter
och halsbrytande essäer starka som fältslag och hembränt.
Redaktören var dock inte att leka med.
Han var vitterhetens förkämpe,
ja rent av en bunke riktigt härdat murbruk.
Åkte ut direkt, dikterna – och Ässet efter.
Så här kan jag inte ha det skrek Diktarässet,
det enda lyriken verkar duga till är att vika pappersflygplan.
Redaktören nickade instämmande.
Resten av kvällen drack Ässet pilsner på en bänk och vek papper.
Såg planen störtdyka ner mot Eskilstunaåns grumliga vatten.
Diktarässet återkommer som ett präktigt nygräddat bröd.
Med en essä om folkliv och vardagsbestyr i
municipalsamhället Nyfors under tidigt 1900-tal.
Välskrivet och allmänt sorterat.
Redaktören är stenhård.
Blankt nej, ut med dig!
Så en morgon i oktober försöker Diktarässet ta
sig i till redaktören via fönstret.
Klättrar insektslik upp för stupröret.
Redaktören har försåtsminerat fönsterblecket
med explosiva refuseringar.
Det smäller av Guds nåde. Diktarässet ramlar halvdöd
ner i rabatten.
Sicken syn.
Det är patetiskt att se honom ligga där
och sprattla
och stirra mot
den gråmulna oktoberhimlen.
Det kommer bli ett långt och smutsigt krig, intalar han sig.
Långt. Smutsigt. Krig.
