Venezuelanalysis 201219
Översättning: Zoltan Tiroler
Resultaten av parlamentsvalen i Venezuela 6 december, liksom från oppositionens egen konsultation 12 december, gör det möjligt att se bilden av styrkeförhållandena när 2020 närmar sig sitt slut. Det har varit ett viktigt år i den nationella politiken. Venezuela har alltid stått vid skiljevägen, men i år har landet tagit en väg.
Kontrollen över parlamentet stod på spel 2020. Det hade varit i oppositionens händer de senaste fem åren och det var den plattform från vilken de försökte störta regeringen. Det var från parlamentet som Juan Guaidó förklarade sig vara “interimspresident” och avgav ett löfte som väckte många förväntningar, särskilt utomlands. Nästan två år senare behöver det utvärderas.
Regeringen vann parlamentsvalen med 67 procent av de avgivna rösterna, vilket ger dem 253 av de 274 platserna och ger det en absolut majoritet i enkammarparlamentet vid en tidpunkt när ämbeten som Riksåklagare, Ombudsman, Riksrevisor och andra viktiga tjänster ska utses. De har, lagenligt, haft sina ämbeten i sju år och ämbetena ska nu förnyas. Det gäller också domarna i Högsta Domstolen, som sitter på 12 år.
Resultaten i decembervalen gör att Chavismen vidmakthåller den politiska och institutionella kontrollen under det mesta av det årtionde som kommer. Det trots att nästan 70 procent av valmanskåren avstod från att rösta. Ett högt tal jämfört med tidigare parlamentsval.
Men två skuggor kastas över Chavismens framgång. Det första är nedgången i dess röstetal. Koalitionen, Stora Patriotiska Samlingen (GPP), fick 4 317 819 röster. Det är mer än en miljon färre än i parlamentsvalen 2015 när det fick 5 625 248 och trots det fick storstryk.
Hur kommer det sig att Chavismen dominerar årets val trots att det fick färre röster än när det förlorade? Förklaringen är enkel. 2015 var det 25 procent som inte röstade och nu var det 70 procent. Det innebär att om hela oppositionen hade ställt upp så skulle Chavismen varit i svårigheter.
Den andra skuggan är det totala fiaskot för den del av oppositionen som deltog i valet. Denna del representerar ett skarpt brott med den mest extrema oppositionen. Det trots USA:s sanktioner och hot mot fem av de oppositionsledare som ställde upp. De två högerkoalitionsblocken, Demokratiska Alliansen och Förenade Venezuela fick 17 respektive 4 procent av rösterna. Det är ett blekt resultat i jämförelse med segern 2015 när oppositionen fick 56 procent av rösterna. Denna svaghet visar att det är den extrema högeroppositionen som fortsätter att dominera. Det är något regeringen måste ta hänsyn till om en flerpartiöverenskommelse nås. Med andra ord, det är knappast värt att enbart samtala med den moderata oppositionen på grund av dess svaga stöd och dess oförmåga att avlägsna och isolera personer från extremhögern.
Som ett motdrag mot parlamentsvalen hade Guaido kallat till en “konsultation” 12 december. I den skulle de röstande svara på ifall de ansåg att parlamentsvalet 6 december varit legitimt. Syftet var uppenbart. Guaidó och några av ledamöterna som valde honom till ordförande i Nationalförsamlingen 2019 har deklarerat “administrativ fortsättning” på det mandat som går ut i januari. De behöver rättfärdiga aktioner från Guaidos “interimskontor” när den lagliga mandatperioden löpt ut. Denna “konsultation” försökte legitimera att de fortsätter, utan någon tidsgräns.
Men enligt de resultat som Guaidó och organisationskommittén rapporterat misslyckades “konsultationen” att motivera något större gensvar. Med ett fysiskt deltagande på 3,2 miljoner var valskolket över 85 procent, betydligt högre än i det officiella valet med 70 procent. De 845 000 som, enligt Guaido, röstade utomlands utökade väljarantalet då utlandsvenezolaner inte har rätt att rösta i parlamentsval, enbart i presidentval. De 2,4 som sägs ha deltagit virtuellt, genom telegram och Twitter, kan inte jämföras med valsystemet som inte har någon mekanism för detta. Än mindre med tanke på att “konsultationen” pågick en hel vecka. Inte heller kan resultaten från “konsultationen” verifieras och det hade inga internationella observatörer. Märkligt om man tänker på antalet av mäktiga regeringar som Guaidó kan räkna med som allierade.
I jämförelse röstade 6 251 080 medborgare personligen på en enda dag, 6 december i de officiella parlamentsvalet. Resultaten bekräftar att oppositionen är en minoritet för närvarande. Den har sumpat möjligheterna de hade med tanke på det låga valdeltagandet och oppositionens uppmaningar.
Siffrorna från “konsultationen” reser många tvivel. Internationella media, entusiastiska anhängare av den, kritiserade processen ilsket. Som France 24:
– Förutom att det inte fanns utomstående observatörer, så fanns inga deltagarkontroller för att hindra medborgare från att rösta på mer än en plats eller för att försäkra att de som röstat virtuellt inte också gjorde det fysiskt.
Händelsen visade på den djupa klyftan mellan oppositionsledarna. De mer extrema, sådana som Maria Corina Machado, liksom Henrique Capriles, förkastade Guaidós misslyckade projekt. Enligt dem handlar det inte bara om denna “konsultation” utan en hel rad händelser. Som försöket att föra in humanitärt bistånd till landet som slutade med att oppositionen själv satte eld på de egna lastbilarna. Som det militära kuppförsöket 30 april 2019. Som försöket till väpnad attack, kallad Operation Gideon, i maj 2020, liksom andra. Alla med samma, för oppositionen, katastrofala resultat.
Men det som är det största problemet för “interimskontoret” är Trumps förlust. Det var hans regering som iscensatte Guaidós uppror. Trumps förlust lämnar Venezuelas opposition i en avgörande kris i slutet på 2020. Med “konsultationen” överstånden sitter Guaidó och väntar på order från den nya USA-administrationen. Under tiden försöker han blåsa liv i sina anhängare och uppmanar till demonstrationer 5 januari, samma dag som den nya Nationalförsamlingen svärs in.
Venezuelanalysis 201219
Crisis & Critique: How Does Venezuela’s Year End?
Artikeln har tidigare (27/12) varit publicerad på Svensk-Kubanska Föreningens hemsida.
