Jag har fördelen att bo i en villa centralt i Eskilstuna. Ett hus som jag fick överta efter mina föräldrar. Även om trädgården känns en aning betungande så här på ålderns höst så uppskattar jag mitt boende.
Men jag har dragit ner på slitgörat genom att så igen en del odlingsytor och göra gräsmatta. Något som i och för sig är synd, för det känns lite “fel” att inte utnyttja möjligheterna till egen odling av potatis och diverse grönsaker.
En av fördelarna att bo som jag gör är att man har ett rikt djurliv inpå knuten. Naturligtvis fåglar av diverse slag.
Det är småfåglar som gråfink och pilfink, talgoxe, blåmes, flugsnappare och en del annat.
Naturligtvis duvor, kråkor och skator.
Sidensvansar hälsar på när det finns halvrutten frukt på träden och då fläderns bär blivit övermogna.
Koltrasten med sin vackra sång börjar sjunga i början på januari då dagarna blir längre.
Björktrasten ser skojig ut när den lägger huvudet på sned för att lyssna efter daggmask i gräsmattan.
Efter ett regn, när maskarna kryper upp mot ytan, kan gräsmattan var full med björktrastar. Ibland ser det ut som dragkamp mellan trasten och masken. För masken är det en (drag)kamp på liv och död.
Även duvhök och sparvhök gör besök när de slår någon duva. Vid ett par tillfällen har jag lyckats få riktigt bra bilder på hök som fångat en duva.
Vid ett tillfälle fick jag bilder i samma bråkdel av sekunden då höken slår till – blixtsnabbt och obönhörligt.
På sommaren förser jag fåglarna med vatten. Blomfat i olika storlekar för både att dricka och bada i.
De både dricker, badar och skiter i samma vatten, så det är ett ständigt arbete att göra rent och byta vatten åt dem.
Ringduvorna är lite speciella när de ligger i badet. Övriga fåglar flaxar intensivt med vingarna. Kanske för att bli av med ohyra. Man kan ju se småfåglar “bada” på liknande sätt i sand och torr jord. Men ringduvorna ligger stilla och ser ut att njuta. De kan ligga helt stilla i fågelbadet 10-15 minuter utan att röra en “fena”.
Jag har ett litet kryddland. Något som fjärilar, bin, humlor, blomflugor och andra insekter gillar när det blommar. Då ska det också finnas ett litet fat med rent vatten till insekterna.
På vintern ser jag alltid till att det finns fågelfrö – både solrosfrö och blandfrö.
Riktigt kalla vinterdagar letar sig även domherren hit.
Bland övriga djur som hälsar på ibland har jag igelkotte, grävling, ekorre och rådjur. Några harar håller till här i kvarteren året om.
Varje kväll lägger jag ut mat till hararna. En skopa solrosfrön, äpple och ett par knäckebrödsskivor. Jag klipper också årsskott från äppleträden. De smala skotten äter hararna hela. De något grövre skotten gnager de bort barken från.
Som “tack för maten” händer det att hararna äter upp krokusknopparna på våren. Det är sånt man får ta. Hararna är inte taskiga och otacksamma – de är bara harar.
Nu till det oväntade besöket jag skriver om i rubriken – En svart fasantupp.
Jag har hört att en svart fasantupp har visat sig på olika ställen här på Söder. Jag fick syn på den på julafton då den i halvmörkret sprang på grannens tomt.
För ett par dagar sedan var den hemma hos mig. Den promenerade runt och letade frön. I resterna av min hallonhäck finns högt gräs. Där kan den både hitta frön och gömma sig.
Fasaner håller ju till i slånbärssnår och liknande täta buskage.
Jag beväpnade mig med kameran. Tänkte att den drar sin kos när jag kommer ut. Men icke. Den var helt orädd. Eller att den tyckte jag såg ofarlig ut.
Jag gick allt närmare för att få närbilder. Jag fick komma så nära att det bara var någon meters avstånd. Den bara lutade på huvudet och tittade på mig.
Dagen därpå letade den frön under fågelbordet. Jag tog en skopa solrosfrön och gick sakta närmare.
När jag var ett par meter från den, gick den mot mig. Som en den förstod att jag hade mat med mig.
Jag ger mig tusan på att den skulle kunna äta direkt ur handen. Kommer den och hälsar på igen ska jag försöka.
Ni ser på bilderna att den här “svarta” fasanen egentligen skimrar i grönt och blått. Det är stor skillnad i färg mot den “vanliga” fasanen vi brukar se.
En annan tydlig skillnad är att vår “vanliga” fasantupp har en vit halsring. Sådan ring har inte den här fasanen.
Fasanen är en hönsfågel, dit även orre och tjäder räknas, som ursprungligen bara fanns i sydöstra Asien. Den har sedan inplanterats i många länder där den förvildats.
Jag har hört att just den här fasanen med grönskimrande fjädrar härstammar från Japan.
Att vi nu har en, eller flera, som springer runt i kvarteren där jag bor, sägs vara att det är rymlingar från något gods eller “herresäte” här i Sörmland, där man planterat in dem. För att titta på? Eller för “nöjesjakt”?
Fasan inplanterades i Sverige under andra halvan av 1800-talet. Eftersom den trivs i odlingslandskapet decimerades stammen svårt på grund av bekämpningsmedel, inte minst DDT, inom skogs- och jordbruket. Nu har fasanstammen återhämtat sig något och det lär finnas ca 50 000 i Sverige.
Fasan lär vara en delikatess på matbordet.
Rolf Waltersson
