Titt som tätt läser man hur vi solidariskt ställer upp för Ukraina genom olika former av bidrag och stödpaket. Med “vi” syftar jag även på EU och USA.
Så sent som 18 augusti läser jag i Aftonbladet om ytterligare ett militärt “stödpaket” på 3,4 miljarder från Sverige till Ukraina.
Den här uppgiften får jag bekräftad genom Finansutskottets betänkande (se lästips).
“Ändringar i statens budget för 2023 – Försvarsmateriel till Ukraina och försäljning av jaktrobotar till USA”. Om den här jaktroboten kan man läsa:
“Jaktrobot 99, RB 99-AMRAAM (Advanced Medium Range Air-to-Air Missile) är en avancerad radarsökande jaktrobot för medel- och långdistans med en räckvidd på cirka 75 kilometer.
Roboten är ursprungligen amerikansk och går under beteckningen AIM-120 AMRAAM. Den licenstillverkas i Sverige under namnet Jaktrobot 99 och bärs av JAS 39 Gripen”
Men jag blir fundersam när jag läser att:
“Sverige kommer även att sälja ett begränsat antal något äldre jaktrobotar till USA för att de sedan ska doneras till Ukraina. Sverige ska sedan köpa nya jaktrobotar av just USA”.
Varför sälja robotar till USA som sedan USA “donerar” till Ukraina? Varför “donerar” vi dem inte själva? Och varför köper USA robotar som man sedan “donerar” vidare?
Jag anar oråd, ligger här “en hund begraven”?
I ett pressmeddelande från Försvarsmakten den 10 juli 2023 under rubriken “Amerikanska UD godkänner svensk miljardbeställning av ny jaktrobot”:
“Amerikanska utrikesdepartementet har beviljat tillstånd för en möjlig försäljning av upp till 250 jaktrobotar till Sverige om ett värde av 605 miljoner dollar…” 605 miljoner dollar motsvarar drygt 6,6 miljarder kronor.
Jag läser också från SVT Nyheter att EU:s “bidrag” till Ukraina till största delen består av lån:
“EU:s finansiella stöd ska ske genom att EU-kommissionen tar upp lån på kapitalmarknaden på 18 miljarder euro (motsvarar 215 miljarder kronor, min anmärkning). Pengarna LÅNAS VIDARE (min kursivering) till Ukraina på förmånliga villkor och på lång tid”.
På ui.se/Landguiden i artikeln “Ukraina – Ekonomisk översikt” (21 augusti 2023), skriver man:
“I mars 2023, 13 månader efter invasionen, meddelade IMF (Internationella valutafonden, min anmärkning) att fonden var redo att att bevilja sitt första lån till ett land i krig: ett avtal har slutits med Ukraina om ett lånepaket värt 16,6 miljarder dollar”
IMF, i samarbete med Världsbanken, är ju känd för att ställa krav på “strukturanpassningar” av utvecklingsländer som villkor för lån. “Omfattande avregleringar, kraftiga nedskärningar av offentliga utgifter, utförsäljningar och privatisering och i många fall även skattesänkningar”.
IMF har därför fått kritik, att man förvärrar fattigdomen i stället för att minska den. Är det den “nyliberala” politiken nu även Ukraina ska påtvingas?
Mot bakgrund av allt det här undrar jag vad som egentligen pågår “bakom kulisserna”. Hur mycket av det stöd vi “ger” till Ukraina är förbehållslösa gåvor, och hur mycket handlar om lån och krediter? Och på vilka villkor? Är det “business as usual” – affärer som vanligt?
Som exempel kan också nämnas att den kostnad Sverige har för att ta emot flyktingar från Ukraina “avräknas” från biståndsbudgeten till de allra fattigaste i världen. Att det blir de fattigaste som på sätt och vis betalar för de flyktingar vi tar emot från Ukraina.
Jag har berört de här frågorna tidigare i mitt inlägg “Varje bomb är en affärsmöjlighet”.
Den stora nyheten är dock den här märkliga affären med Jaktrobot 99 som väcker en del funderingar.
Samma sak med uppgiften från SVT Nyheter:
“Den största bidragsgivaren är USA som utlovat drygt 52 miljarder euro i stöd till Ukraina. Det innefattar såväl militärt, humanitärt som ekonomiskt stör och är nästan dubbelt så mycket som hela EU tillsammans”
Är det så att USA är “större bidragsgivare” är hela EU? Varför är det i så fall på det viset? Eller kan det vara så att “bidragen” från USA till Ukraina innehåller en del förbehåll och krav som man inte vill skylta med utåt?
Ungefär som när IMF och Världsbanken beviljar lån till fattiga länder. Som “motprestation” ska de fattiga länderna “omstrukturera”, privatisera och sälja ut och dra ner på den offentliga välfärden.
Från Ukraina börjar man redan nu utlova “avregleringar och skattebefrielser” till de utländska företag som vill vara med att bygga upp landet den dag kriget är slut.
Frågan hänger i luften – Hur mycket av alla bidrag och alla stödpaket till Ukraina är donationer, gåvor? Och hur mycket är lån och krediter som ska betalas tillbaka? Och vilka är villkoren för lånen, både ekonomiska och politiska villkor?
En annan uppgift som också besannar mina farhågor är Svenska Dagbladet 18 maj 2022 med rubriken “Nytt stort EU-stöd till Ukraina på gång”. Där kan man läs att det handlar om ett lån:
“Stödlånet kommer med krav på att Ukraina, när kriget är slut, reformeras och att nödvändiga steg tas för att Ukraina i framtiden ska kunna bli medlem i EU”. (se lästips)
För att bli medlem i EU måste ett land vara, bland annat, “en fungerande marknadsekonomi” enligt Köpenhamnskriterierna.
Är det enbart solidaritet? Eller är det “business as usual”?
Lästips:
- Ekonomiskt stör till Ukraina: Här är länderna som ger mest – och minst – SVT Nyheter, 26 oktober 2022
- Nytt stort EU-stöd till Ukraina på gång – Svenska Dagbladet, 18 maj 2022
- Ukraina kan vänta sig nyliberal exploatering – Nela Porobic – Aftonbladet, 27 juni 2023
- “Varje bomb är en affärsmöjlighet” – eFOLKET, 28 juni 2023
- Internationella valutafonden – Wikipedia
- Finansutskottets betänkande 2022/23:FiU32. Ändring i statens budget för 2023 – Försvarsmateriel till Ukraina och försäljning av jaktrobotar till USA – Sveriges Riksdag, 17 augusti 2023
- Ukraina – Ekonomisk översikt – ui.se, 21 augusti 2023
Rolf Waltersson
