I fredags (18-06-01) avgick Spaniens högerregering. Premiärministern Mariano Rajoy tvingades lämna in sin avskedsansökan efter det att han, något överraskande, förlorat en förtroendeomröstning i det spanska parlamentet. Konservativa Partido Popular hade räknat med att de baskiska och katalanska nationalisterna inte skulle agera grindöppnare åt Pedro Sánchez och hans socialdemokratiska PSOE. Men just detta valde nationalistpartierna att göra, och eftersom PSOE också hade stöd från vänsterpartiet Podemos var skiftet därmed ett faktum. Stödet till det av en serie korruptionsskandaler sargade PP från det “moderna” nyliberala partiet Ciudadanos – en motsvarighet till Macrons rörelse i Frankrike – räckte inte.
Men Pedro Sánchez är långt ifrån någon iberisk Jeremy Corbyn. De flesta bedömarna utgår ifrån att Sánchez skall fortsätta med Rajoys borgerliga politik. Den spanska aktiebörsen svarade omedelbart på regeringsskiftet med en uppgång på 1,4 procent.
En förhoppning dock, som också är vänsterns, är att politiska lösningar vad gäller självstyre för Baskien, Galicien och Katalonien nu ska kunna förhandlas fram. Därmed skulle fokus kunna riktas på den sociala kampen utifrån en enighet inom arbetarklassen i hela Spanien.
De radikala klasskampsinriktade delarna av vänstern ställer förhoppningar till att Sánchez, som allmänt – och inte bara inom den radikala vänstern – betraktas som en opportunistisk karriärist, inom kort kommer konfronteras av en gräsrotsrörelse som tröttnat på borgerlig politik i “socialistisk” förklädnad.
Också Podemos ledning ifrågasätts från vänster. Många menar att det möjligen kan vara så att den personfixerade och diffusa vänsterpopulismens får vika undan för en mer traditionell klasskampsriktning. Det får framtiden utvisa, men helt klart är att Corbyn och den brittiska Labour-vänstern av många nu uppfattas som ledstjärnan.
