Varje försök till jämförelse mellan socialdemokratins historiska förhållningssätt till kommunismen med hur den svenska högern idag omfamnar Sverigedemokraterna saknar alla proportioner. Sverigedemokraterna har aldrig byggt folkligt demokratiska strukturer i hyresgästföreningar och solidaritetsrörelser eller stått upp till försvar för alla människors lika värde. SD har byggt främlingsfientliga organisationer, spritt rasistisk dynga och aktivt bidragit till homofobi och fientlighet mot islam. Det skriver samtidshistorikern Kjell Östberg.
KJELL ÖSTBERG:
Ända fram till 1970-talet var det regel att när riksdagen höll sina viktiga politiska debatter och det var dags för VPKs ledare CH Hermansson att hålla sitt anförande reste sig alla andra partiers ledamöter samfällt för att äta lunch. Kommunisterna skulle få tala inför en tom kammare.
Den som till äventyrs tror att de svenska socialdemokraterna varit mjuka vänsterut vet inte mycket om svensk samtidshistoria. Kommunisthetsen var under många decennier en bärande del i partiets strategi. Under det kalla kriget utropade statsminister Tage Erlander varje fackförening till ett slagfält mot kommunisterna. När han rekryterade en ung Olof Palme som sin personliga sekreterare var Palmes främsta merit hans insatser som en intellektuell soldat i kalla kriget. Han hade bland annat lämnat över listor på påstådda kommunistsympatisörer bland sina studentkamrater till USAs ambassad.
Några kärvänliga lunchöverläggningar kring känsliga riksdagsfrågor mellan de bägge partierna var det inte tal om. Det är sant att den socialdemokratiska regeringen under långa perioder var beroende av SKP/VPKs aktiva eller passiva stöd, men stödet därifrån var villkorslöst. Det fanns inte på kartan att kommunisterna skulle rösta med borgarna och riskera att fälla en arbetarregering. Det dröjde ända till början av 1980-talet innan VPK inför öppen ridå lyckades pressa fram några mindre förbättringar i ett socialdemokratiskt krispaket. Och det krävdes att Ingvar Carlsson 1990 lade fram ett förslag till strejkförbud för att partiet för första gången skulle rösta mot socialdemokraterna i en avgörande fråga.
I den socialdemokratiska historieskrivningen var orsaken till att parlamentariskt utestänga de svenska kommunisterna att partiets nära relationer till Sovjetunionen gjorde dem demokratiskt opålitliga. Det var ett argument lätt att använda eftersom SKP/VPKs partiledning länge okritiskt försvarade den stalinistiska diktaturen och dess övergrepp mot demokratirörelser i Östeuropa.
Men det fanns ett annat lika tungt vägande skäl till försöken att isolera kommunisterna – kampen om makten över fackföreningarna. I riksdagsvalen fick SKP/VPK på sin höjd 4–5 procent, i fackvalen däremot kunde kommunisterna på sina håll utmana socialdemokraterna. En av Olof Palmes tidiga uppgifter blev betecknande nog att medverka till att bygga upp IB, en organisation där företrädare för den djupa staten och socialdemokratiska byråkrater i ohelig allians kartlade och registrerade misstänkta kommunister på arbetsplatserna – en verksamhet som bedrevs utanför varje form av demokratisk kontroll.
Trots den intensiva övervakningen av kommunister lyckades man likafullt aldrig hitta några fall av olaglig verksamhet, än mindre samhällsomstörtande aktiviteter hos dem. De var trägna arbetare i Folkrörelsesverige, djupt involverade i att bygga välfärdssamhället, att driva frågor om ökad demokrati på arbetsplatserna och i arbetet mot kärnvapen och mot rasism.
Ändå var det först framåt sekelskiftet – sedan Sovjetunionen fallit samman, VPK släppt kommunismen i sitt partinamn och under årtionden gjort upp med sitt stalinistiska förflutna – som partiet fullt ut släpptes in i den parlamentariska värmen.
Varje försök till jämförelse med hur den svenska högern idag omfamnar Sverigedemokraterna saknar alla proportioner. Hos SD finns inte antydan till kritisk granskning av partiets rasistiska och nazistiska förflutna. Tvärt om finns det raka rör därifrån till dagens ledare. SD:s medlemmar har inte deltagit i skapandet av folkligt demokratiska strukturer i hyresgästföreningar och solidaritetsrörelser eller stått upp till försvar för alla människors lika värde. De har byggt främlingsfientliga organisationer, spritt rasistisk dynga på sociala medier och aktivt bidragit till fientlighet mot islam och homofobi. De är inte heller ett litet parti som fogligt kommer att ge sitt stöd till den regering de vill ha som kommunisterna en gång var, utan ett 20-procentsparti som ställer tydliga krav på genomslag för sina auktoritära politiska ambitioner. Och allt tyder på att högern kommer att ge dem ett sådant inflytande.
Kjell Östberg
Kjell Östberg är medlem i Vänsterpartiet och Socialistisk Politik.
Artikeln har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
