Det har hållits val i Nordirland. Ett historiskt val i den meningen att största parti blev Sinn Fein, det parti som förr brukades betecknas som I.R.A: s politiska gren.
Under 70- 80- och 90-talen , en period som brukar kallas the Troubles stod Sinn Fein/IRA mot den brittiska armén och de lojalistiska paramilitära terrorgrupperna (UDA, UVF med flera). Republikaner som ville ha ett enat Irland mot de mot den engelska kronan lojala unionisterna. Konflikten har ofta getts en religiös förklaring:
Republikanerna baserade på den katolska befolkningen, Unionisterna/lojalisterna som deras protestantiska motpart. Det fanns historiskt en religiös dimension men konflikten som i var en månghundraårig historia, handlade i grunden om engelsk kolonialism och imperialism. Den lojalistiska befolkningsgruppen har sin bakgrund i Englands kolonisering, då engelsmän och framförallt skottar i en förövning till vad som skulle komma i Nordamerika, flyttades in, och ursprungsbefolkningen trängdes västerut. Dessa skottar var ofta kalvinistiska protestanter medans irländarna höll fast vid katolicismen.
Det är dock viktigt att komma ihåg att den republikanska rörelsen, som framträdde redan i slutet av 1700-talet inte var religiöst sekteristiskt. Den kom att få sin sociala bas i Irlands fattiga befolkning med katolsk dominans , men har hela tiden haft protestanter i sina led, speciellt i ledningen. Republikanismen kan betecknas som sekulär, däremot har det på den lojalistisk/ unionistiska sidan flödat av religiös sekterism. Efter ett gerillakrig skapades den Irländska fristaten 1922 men lojalisterna som var koncentrerade i nordost kunde framtvinga en styckning av ön. Nordirland förblev en del Storbritannien. Republikanerna har dock inte gett upp kampen för ett enat Irland.
1998 slöts Långfredagsavtalet som innebar att de väpnade konfrontationerna kunde upphöra och Nordirlands parlament Stormont återigen kunde börja fungera. Under “the Troubles” hade Nordirland styrts direkt från London. Avtalet innebar att de båda befolkningsgrupperna skulle regera tillsammans. Det största partiet skulle tillsätta förste ministern, det andra vice första minister. Unionister och Sinn Fein skulle alltså tvingas in i ett samarbete. En märklig konstitution som tvingar parlamentsledamöterna att identifiera som republikan eller unionist. De som vägrar göra detta klumpas ihop sunder benämningen “others”.
Unionisterna har sett sej som den givet största gruppen och så har det varit. Därför är brydsamheten stor i det unionistiska lägret när Sinn Fein plötsligt är största parti. Demokratiska Unionistiska Partiet (DUP) bev nummer två med 25 mandat. Sinn Fein tog 27 mandat. Men notera att det finns ytterligare två unionistpartier UUP och Unionist voice. Det förra fick 9 mandat, det senare ett mandat. Två oberoende unionister kom också in i Stormontförsamlingen.
DUP förlorade 3 mandat UUP förlorade 1 mandat. Den stora vinnaren i valet blev det sekulära liberala Allianspartiet som ökade med 9 mandat och innehar i nuläget 17.
Det socialdemokratisk SDLP förlorade 4 mandat och står nu på 8.
Vänsterallians People Before Profit (PBP), på svenska Folket Före Profiten, lyckades behålla sitt mandat.
Enligt reglerna ska nu DUP utse vice förste minister. Men partiet kräver att man först ska skriva om Nordirlandsprotokollet i Brexitavtalet. Vad handlar det om? Jo, för att undvika en “hård” gräns mellan Irland och Nordirland (som tidigare båda var medlemmar i EU och därmed i tullunion) kom man i Brexitavtalet överens om att gränsen i princip ska vara öppen och istället ska kontrollen för vissa varor ske vid transporten över vattnet mellan Nordirland och England. För de lojalistiska unionisterna innebär det ett möjligt steg till separation mellan Nordirland och övriga Storbritannien och ett möjligt första steg till ett enat Irland. En tanke dom hatar. Så ser läget ut just nu.
Att notera är också att Sinn Fein inte bara är största parti i Nordirland. I valet 2020 blev man också största parti i republiken Irland. Dock sitter man inte i regeringen där. De två stora konkurrerande borgerliga partierna Fianna Fail och Fine Gael lyckades komma över sin djupt historiskt förankrade avsky för varandra och i en koalition med miljöpartiet höll man Sinn Fein utanför regeringen.
Noterbart är att People Before Profit har mandat också i republikens parlament.
Sinn Fein utgör dock inte den utmaning mot det kapitalistiska systemet som deras retorik en gång i tiden kunde indikera. Partiet program speglar en strävan som stannar inom systemets ramar. Dock speglar deras resultat en längtan hos befolkningen efter förändringar. Det är viktigt att ta fasta på.
De små grupper inom den republikanska rörelsen som tror att lösningen ligger i en återgång till väpnad kampen och återskapandet av ett I.R.A. har djupt fel. Den väpnade kampen var en återvändsgränd som enbart skapade lidande. Problemet var och är att republikanismen i Sinn Feins variant inte har en strategi för grundläggande socialistisk förändring. Den irländska historien visar att det finns inget i antagandet att radikala metoder (väpnad kamp) med nödvändighet innebär radikal politik för grundläggande samhällsförändring.
Peter Widén
