Carlsson, Karin (2013), Den tillfälliga husmodern. Hemvårdarinnekåren i Sverige 1940 – 1960. Nordic Academic Press. Scandbook Falun.
Det här är ett stycke arbetarhistoria i avhandlingens form. Hemvårdarinnorna var en nu nästan bortglömd yrkesgrupp som fanns från 1940 till 1960-talet. De skulle hjälpa till i hushållet med att städa, laga mat och ta hand om barnen om husmodern var sjuk eller inte kunde ta hand om hemmet av någon annan anledning. De första hemvårdarinnorna utexaminerades 1944 och anställdes av kommunerna runt om i landet men det var staten som subventionerade verksamheten.
Hur kom det sig att staten satsade på detta? Det fanns flera orsaker, det var brist på hembiträden, nativiteten skulle öka, fattigdomen motarbetas, folkhälsan skulle förbättras och samhällsekonomin stärkas. Men man ansåg också att det fanns okunniga mödrar i början av seklet som behövde lära sig hur man sköter ett hushåll.
Det var genom de goda mödrarna som samhället skulle förbättras och hemvårdarinnorna skulle förmedla vikten av god hygien, hälsa, rätt kost till hushållen och inspirera kvinnorna till ett väl utfört moderskap.
Att det var ett kvinnoyrke beror på att genusdiskussionen såg ut som den gjorde, kvinnans plats fanns i hemmet. Det var starka normer om vad som var ett fungerande familjeliv vid den tiden och det återspeglar också mäns och kvinnors roller i samhället, så som man såg på det då. Man utmanade inte den tidens dominerande genusdiskurs utan hemvårdarinnorna fick bli en ersättning för den hemmavarande kvinnan så att något gammalt kunde bestå i en ny modern tappning.
Man skulle också kunna beskriva det som en professionalisering av husmodersidealet. Tanken var att det skulle skapas ett eftertraktat och respektabelt yrke för hemvårdarna. Man hade strategier för det genom rekrytering, reglering av löner och anställningsvillkor där man premierade vissa personlighetsdrag som ansvarstagande, förmåga att anpassa sig och god karaktär. Hemvårdarinnorna skulle dessutom ha ett sätt som familjerna kunde känna igen. På så sätt professionaliserade man det traditionellt kvinnliga. Carlsson skriver i ett avsnitt att det fanns en man i hemvården och hur han var tvungen att visa att en man kunde minsann ta hand om barn och sköta ett hem.
Men det kom att bli ett lågstatusarbete när hemvårdarinnorna utifrån ansvar och altruism utför sina sysslor i någon annans hem, inte utifrån professionell kompetens. De fick inte en så hög plats i kunskapshierarkin, men de skulle ha vissa dygder som att vara trevliga. Hemvårdarinnorna vilar också på en filantropisk tradition och sågs som ett kall. Kallet och inte minst religionen hade betydelse, samtidigt som de fick en yrkesidentitet som skapade stolthet. Detta hämmade också det fackliga arbetet som rent av sågs som ett hot mot hemvårdarinnans uppgift.
Men det fanns också en annan sida av yrket. Hemvårdarinnan skulle rapportera missförhållanden och förmedla information om hushållens standard och ekonomiska förhållanden, eventuellt också missbruk. De hade alltså en disciplinerande funktion. Det var alltså samhällets experter som skulle ge goda råd till familjen. Detta var i den sociala ingenjörskonstens tid då man sökte praktiska lösningar på sociala problem. Resultatet skulle bli en sund befolkning för samhällets bästa.
De kom att bli en länk mellan stat och samhälle. Men genom att välfärden utvecklades och kvinnorna lämnade hemarbetet och i allt högre grad gick ut i arbetslivet, utvecklades andra sociala välfärdslösningar. Nya idealhem och bostäder skapades med faciliteter som moderna bostäder med tvättstuga och torkrum i fastigheten. Snabbköp och köpcenter byggdes för rationella inköp på väg hem från arbetet. Nya former för barnomsorg och äldreomsorg utvecklades.
På 1960 talet hade hemvårdarinnorna spelat ut sin roll och statsbidraget upphörde. Karin Carlsson visar hur hemvårdarinnorna kom att fylla en roll i välfärdens utveckling under några decennier. Det är ett stycke arbetar- och kvinnohistoria där det säkerligen finns mycket mer intressant att gräva fram ur arkiven.
PO Larsson
