Vår Herre Jesus Kristus undanber sig uppvaktningar på högtidsdagen.
Den meningen har jag inte sett i tryck inför årets julhandel, inte heller förra året eller året innan. Man måste gå tillbaka till skiftet mellan 60- och 70-talen för att hitta den på tidningssidorna. Mest frekvent var den när det annonserades om en alternativ jul, den tidens protest mot överflödssamhällets avarter. Ändå kan man säga att den tidens överflöd närmast kan betraktas som ett piss i Atlanten mot dagens.
Skillnaden mellan då och nu handlar om hur samhället förändras. Då fanns fortfarande idealister som trodde att det gick att förändra världen. Hur det skulle gå till var man oense om och sätten att nå fram till en rättvis värld tog skilda uttryck. Det mesta havererade, få vill minnas hur eller varför.
Kyrkor och samfund hade långt tidigare öppnat dörren för ensamma, arma och fattiga under julen. Den alternativa julen bytte ut den religiösa överbyggnaden mot en politisk. Man skulle bana väg för ett nytt samhälle, avskaffa kommersialismen och krossa kapitalismen. Tanken var ambitiös, men ge sig på årets största högtid stämde illa överens med verkligheten. Tillsammans med ambitiösa, samhällstillvända julförnekare dog alternativet sotdöden i hyrda gemensamhetslokaler, glömt av många, saknat av få.
Idag har de flesta gett upp tanken på ett nytt samhälle, tron att vi alla lever i gemenskap är för längesen söndertrasad. Allt färre bryr sig om samhällets styvbarn, nu gäller det att roffa åt sig, klarar man inte det får man vara utan.
Visst håller Frälsningsarmén sin gryta kokande nu som då, inte har det blivit färre kring borden när de ensamma firar jul och inte behöver församlingar som håller öppet för frusna och hungriga sakna gäster. Men det har samtidigt blivit allt fler i samhället som beter sig som julaftonens Tyko Jonsson, fadern som inte kände behov av tändstickstavlan med Bodens fästning men betedde sig som en furie då han fick reda på att den förkommit. Tavlan var ju hans. Inte förrän han följt med på sonen Karl Bertils bekännelseresa gick det upp en talgdank som ändrade hans sinnelag.
Sådana omvändelser förekommer sällan numera. Idag framkallas oftare rysningarna utmed ryggraden när man hör talas om att folk går på bidrag. Då höjs röster som kräver bidragstak. Förfasar man sig över något är det att företrädare för landets arbetare har ohemula krav på kollektivavtal. Som om det inte skulle räcka med rot, rut och allt vad avdragen heter och vars uppgift är ett och samma, att ge hårt prövade entreprenörer skattesubventioner.
Så här i julveckan har ropen skallat att rikspolischefen måste avgå. Känns det inte lite futtigt om vi bara skulle göra oss av med Eliasson? Varför kan vi inte ta ett helhetsgrepp, avsätta Tomten och låta bli att uppvakta Vår Herre Jesus Kristus på födelsedagen?
Några som var med på den tiden det begav sig har säkert kvar gamla program för en alternativ jul. Ta fram dem så kan vi börja om. Som det ser ut idag behöver vi inte mer jul. Tvärtom.
Håkan Boström