Kjöller, Hanne (2016).
En svensk tiger vittnesmål från poliser som vågar ryta ifrån.
Fri tanke.
Recensent: Per Olof Larsson
Kultur klass eller bara inkompetens Varför klaras inte dödsskjutningar upp?
Att Sverige har problem med skjutningar och dödligt våld är inget som betvivlas. Och politiken domineras av ett fåtal politiska teman som att det är ett resultat av massinvandringen eller av klassamhället. När det inträffat en dödsskjutning framträder regelmässigt en polistalesperson i media och med budskapet att polisen tar detta på största allvar och säkrar vissa spår. Någon enstaka gång är orsaken brister hos polisen och då är det resursbrist. Fler poliser blir då lösningen.
DN journalisten Hanne Kjöller följer ett annat spår. Hon tar sig an polisens deras bristande effektivitet i “En svensk tiger vittnesmål från poliser som vågar ryta ifrån”. Och hon är varken skonande eller överseende. Polisen tål inte kritik, där styr en auktoritär och mediefientlig poliskultur. Det har i sin tur skapat en intern rädsla för repressalier som Kjöller menar att poliserna verkligen har skäl att frukta. Myndigheten formulerar flotta fraser om yttrande- och meddelandefrihet, men i själva verket är det en stängd kultur där det rent av är farligt för en polisman som “skvallrar”. Det betyder “att prata med media och journalister”.
Den politiska vilja och inriktning att det skall finns fler poliser i hela landet kommer enligt Kjöller inte att förändra läget eftersom myndigheten har en ineffektiv och närmast kriminellt dålig poliskultur. Det betyder att även om man ökar antalet poliser, ger det inte utdelning i minskat antal och uppklarade brott i längden. Hon visar hur poliser har många olika sätt att manipulera, fiffla med statistik och data, som att man inleder en undersökning, snabbt avslutar och skriver av dem med ett “brott inte kan styrkas”.
Hon menar att en orsak till polisens ineffektivitet och att den fungerar dåligt är att samma chefer roterar runt i organisationen. Det har skapat en kultur där de tjänstemän som är positiva och stödjer organisationen stiger uppåt även om de är totalt inkompetenta. Resultatet blir att det leder inte till förändring utan mer av samma, med samma dåliga resultat. Ingen vill eller vågar att ta ansvar för den inre organisationens utveckling.
Kjöller följer ett antal enskilda fall, det ena värre än det andra och de innehåller alla destruktiva ingredienser, mobbing, utfrysning och trakasserier mot enskilda poliser som enligt Kjöller gör ett bra jobb när de följer lag och regelverk. Ett av de flera fascinerande exemplen i polisen trakasseriverktygslåda är att man skickar misshagliga poliser till psykiatrin och tar ifrån dem tjänstevapnet. De räknas då som otillräkneliga även om psykiatrin och vården säger att de är helt friska. På så sätt används psykiatrin som ett redskap för att mala ner självständiga poliser. Denna metod kryddas genom att polismyndigheten skickar en massa information till läkaren så att denne inte kan bilda sig en egen uppfattningen om den misshagliga polisen.
Ett annat sätt är att skapa något som liknar en rättegång där man anklagar en polis för det ena eller det andra utan att den anklagade för reda på vem eller vad ligger bakom anklagelserna. Vissa poliser blir anmälda för småsaker medan andra som klassas som lojala får göra vad som helt utan att något händer något. Hon har exempel på poliser som misshandlat kollegor när de är på fyllan utan att ledningen agerat.
Kjöller driver sina teser hårt. Det är en bok med en given agenda och det är är ingen tvekan om var hon har sina sympatier. Men den är ändå intressant, rappt och journalistiskt skriven. Boken kom 2016 men kan tjäna som en dörröppnare om tillståndet inom polisen men vill man ha en mer komplett bild bör man komplettera med annan litteratur vilket det finns gott om. Det är flera som tagit sig an polisens ineffektivitet och inkompetens.
P O Larsson
