Jag läser alltid Rolf Walterssons texter i efolket. När han skriver om “Kooperationens uppgång och (för)fall” hämtar jag fram en kolumn med rubriken “Hamburgerhumbug”, som jag skrev i juni 1986. Den handlar om Konsum Sörmlands nedläggning av Domusrestaurangen, och hur den regionala föreningens ledning agerade när det mesta av medlemsinflytandet inom kooperationen försvann.
Då skrev jag att kooperationen valt att spela på motståndarnas sida och att förtroendevalda gjorde sitt bästa för att sudda ut den kooperativa profilen. Förutom restaurangen hade Konsum Sörmland nyligen lagt ner styckcentralen i stan, en nedläggning som gjorde cirka 40 personer arbetslösa. I stället för att öppna en dialog med medlemmarna valde man att göra sitt yttersta för att krossa kritikerna. Att vara med i konsum var ungefär lika anonymt som att vara med i svenska kyrkan, inte undra på att rörelsen inte fick annat än oengagerade medlemmar.
Efter kolumnen sprangs det i Folkets trappor, och tidningsledningen fick besked om Konsum Sörmlands kostnader för veckoannonserna.
På den tiden gav jag ut böcker på ett kooperativt förlag, fanns med i författarklubbens styrelse och fick tack vare det insyn i hur kooperationens ledning såg på den regionala föreningens hantering av böcker. Det medförde att jag skrev en motion till Konsum Sörmlands stämma, som avhölls i varje distrikt. Min motion gällde kooperationens boksortiment, men Konsum Sörmlands ledning valde att den enbart skulle diskuteras i distriktet där jag fanns med. Inför stämmokvällen fick jag telefon från Konsum Sörmlands ledning, som instruerade mig att uppläsningen av min motion och efterföljande diskussion var begränsad till tio minuter. Du får inte tjata om det där längre, då ledsnar folk, sa man till mig.
Efter stämmodebatten bjöd KF in mig till ett lunchsamtal på en restaurang i Stockholm tillsammans med styrelseordförande Hans Alsén och ett par ansvariga för bokförsäljning, ett möte med helt annan vidsyn än den som Konsum Sörmlands ledning gjort sitt yttersta för att försöka pracka på mig.
Radio Sörmland sammanförde mig med Konsum Sörmlands ledning, ordförande och verksamhetschef i ett direktsänt diskussionsprogram som lät mer hyfsat i radion än hur det agerades i studion inför och efter sändningen. Jag för inte mer till torgs då de som satt på motsatt sida vid diskussionen inte finns i livet längre.
Efter radiodiskussionen fick jag några telefonsamtal, de flesta ville att jag skulle gå vidare med kritiken. Men jag minns också dagen efter sändningen, då jag medverkade vid en kulturdag på en folkhögskola mitt i länet. En av deltagarna som avlyssnat programmet kom till kulturdagen för att fortsätta debatten, och inledde dagen med att fråga mig hur jag kunde utge mig för att vara socialdemokrat när jag skällde på Konsum. Jag bad att få ta den debatten vid sidan om kulturdagen, och då blev den aldrig av.
Vid den här tiden hade kooperationen annonskampanjer med mottot: Vi tänker bli bäst på, bröd, chark och så vidare. Jag föreslog att Konsum Sörmlands ledning skulle gå ut med annonsen: Vi tänker bli bäst på McDonalds!
Håkan Boström
