Gunvor Hofmo. Bild från FMSH

Gunvor Hofmo – Jag glömmer ingen (Norstedts 2019) Valda dikter i översättning av Eva Runefelt och Staffan Söderblom

Dagens dikt. P 1. Strax efter tolv. Spännande. Ibland ”modern” poesi som jag hajjar noll av. Många ”yngre” poeter sliter med rytm, med budskap, orden forsar, jag blir yr. Musiken har gått förlorad i ett slags sammelsurium av tal och bokspråk. Visst, att experimentera på det viset har ju fört även poesin framåt, så den når den jäktade nutidsmänniskans hjärta- och själ!

Min ungdom präglades av Pär Lagerkvist och Stagnelius. Senare upptäckte jag Elmer Diktonius, speciellt ”Stenkol” från 1927.

…heter diktonius, ljuger som alla andra..den början sitter i märgen hos mig. Stagnelius likaså. Sonnevi, svensk politisk poesi, och Sonja Åkesson… Nåväl.

Efter tolvslaget hörde jag denna dikt –

Bitter, bitter frågar man

människan med sin bok:

Tror du all din läsning

gör dig mer klok?

Och hon ler så stilla:

”Inte alls, min vän!

Jag läser för att finna

barnets själ igen.

Jag läser för att finna

ett barn jag aldrig var,

som ropar för att ropa

och inte väntar svar.

Och jag letade i minnet, men kunde inte placera in denna lilla pärla. Efter musiken som följer Dagens dikt gjordes en kort presentation av denna poet. Gunvor Hofmo… och jag hade inte ens hört talas om henne!

Rusar ner till bokhandeln och beställer boken. Efter en vecka har jag den i handen, läser en dikt här och en där. Ingen sträckläsning. Låter boken vila efter en dikt, för kvalitén är så hög, att dikterna måste sjunka in i mig. Jag är hänförd, tagen, stundtals rörd i hjärta och själ av denna kvinnas rader.

Kan inte och vill inte läsa dikt på dikt, utan letar då och då utefter sinnesstämning, oro och behov av tröst efter rader som är balsam för själen. Och gång på gång hittar jag det.

För någon vecka sedan ägnades hela OBS kulturkvarten åt hennes person och poesi. I slutet lästes följande dikt( utifrån Adornos utsaga att efter Auschwitz kan ingen poesi skrivas!)

DET FINNS INGEN VARDAG MER

Gud, om du ännu ser:

det finns ingen vardag mer.

Det finns bara stumma skrik,

det finns bara svarta lik

som hänger i röda träd!

Hör hur tyst det är.

Vi vänder oss om och går hem,

men ständigt möter vi dem.

Allt vi förnimmer i dag

är de dödas andetag!

Om vi i glömskan står:

är det i deras aska vi går.

Gud, om du ännu ser:

det finns ingen vardag mer.

Gunvor Hofmo föddes 1921 och gick bort 1995. Hennes väninna Ruth Maier förpassades och dog i Auschwitz.  Hon levde i ensamhet, stundtals på mentalsjukhus.

Av hänsyn till hennes unika poesi som äntligen översatts med tillbörlig respekt för hennes öde och person, recenserar jag inte hela boken.

Jag kommer ha den på nattduksbordet. Och utifrån känsloläget kommer jag hitta de rader som skänker tröst och klär på mina känslor de ord som ger mig hopp och tröst. Jag säger bara: äntligen! Tack till översättarna och förlaget som plockat fram ett bortglömt geni.  Läs den varsamt, vårda den. Det är den värd.

Peter Danngren  Eskilstuna  maj 2019

Liknande artiklar: