När USA julen 1972 igångsatte massiva terrorbombningar mot Demokratiska Republiken Vietnams huvudstad Hanoi satte sig Sveriges statsminister Olof Palme ner vid köksbordet i radhuset i Vällingby och författade en förtvivlad protest:
Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. (…)
Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. (…)
Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.
Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
Protesten väckte ursinne i Vita Huset, från terrorbombningarnas initiativtagare Richard Nixon och Henry Kissinger.
Men den världsomspännande proteströrelsen mot supermaktens grymma krigföring mot det vietnamesiska folket slöt upp bakom den svenske statsministern, så också i USA.
Julaftonen 2024 kommer ingen svensk statsminister att sätta sig ner och författa ett fördömande av den israeliska kolonialstatens illdåd. Inte heller något fördömande av de US-amerikanska fortgående leveranserna av bomber och alla de slags vapen som varit och är förutsättningen för de fortgående massakrerna är att vänta. Och hoten från den arroganta supermakten om att krossa den Internationella brottmålsdomstolen i Haag, och därmed det internationella rättssystemet för hantering av krigsförbrytelser, har inte heller de föranlett några fördömanden från den svenska statsministern eller regeringens sida.
När Ulf Kristersson i Washington överlämnade Sveriges formella ansökan om NATO-medlemskap till USA:s utrikesminister Antony Blinken förklarade den svenske statsministern att “Sverige har nu kommit hem”. Hem till B-52-bomblanens förlovade land. Hem till skaran av supermaktens vasaller. Hem till den nykoloniala kapitalistiska gemenskapen under ledning av Vita Huset och Pentagon.
Följdriktigt kom så strax efter NATO-anslutningen det så kallade DCA-avtalet, innebärande inrättandet av 17 US-amerikanska militärbaser på svenskt territorium och fritt fram för B-52-ornas flygningar över Sverige.
Solidariteten med tredje världens antikoloniala strävanden och kamp, som utmärkte Sverige under Olof Palmes tid, är utraderad och hånas idag öppet och skamlöst av den svenska politiska högern. Stödet till kolonialstaten Israel och ignorerandet i praktiken av det palestinska folkets lidande ligger i linje med den rådande inriktningen.
Från Gaza kommer nu, på julaftonen 2024, rapporterna om hur massakrerna fortgår.
Över hela Gaza-området fortsätter dödandet. Denna julaftons förmiddag rapporteras att 32 palestinier bragts om livet det senaste dygnet. De våldsamma angreppen mot de i områdets norra del belägna och nu knappt alls fungerande sjukhusen Kamal Adwan, Indonesiska sjukhuset och sjukhuset al-Awda fortsätter.
Den norra delen av Gaza-området är sedan drygt två månader belägrat och samtidigt som det angrips dagligen med bombningar och artilleribeskjutning har all tillförsel av förnödenheter strypts av den israeliska krigsmakten. Ambulanstrafiken fungerar inte längre. Civilbefolkningen har beordrats att evakuera, men när människor försöker ta sig söderut angrips de ofta av krypskyttar och drönare. Evakueringsordern som riktats till personalen patienterna på sjukhuset Kamal Adwan är hursomhelst något som står i strid men internationell humanitär lag – ordern i sig är ett krigsbrott.
Idag kommer också rapporter om hur de fåtal konvojer med förnödenheter som kommit in i Gaza-området systematiskt angrips av organiserade kriminella, som plundrar konvojerna.
De kriminella gängen samarbetar uppenbarligen med den israeliska krigsmakten, som med drönare angriper de vaktstyrkor som försöker skydda konvojernas last med förnödenheter. Uppgifter finns om att den israeliska krigsmakten på senare tid dödat omkring 30 av konvojernas vakter.
Tom Fletcher, chef för FN:s organisation för koordinering av humanitära insatser (OCHA) understryker att den israeliska krigsmaktens dödande av FN-anställda och andra biståndsarbetare har varit exempellöst omfattande. Och han tillägger:
De humanitära behoven är enorma, men det har blivit i det närmaste omöjligt att att få in en en bråkdel av det som så skriande behövs. De israeliska myndigheterna fortsätter med att neka oss komma in i området – sedan 6 oktober i år har mer än hundra ansökningar om att få komma in med transporter till norra Gaza-området avvisats.
Vi ser nu också hur lag och ordning bryter samman i Gaza-området, och hur lokala kriminella gäng systematiskt plundrar de sändningar som vi lyckas få in.
Också den palestinska myndigheten i Gaza har idag anklagat den israeliska krigsmakten för att den skyddar plundrargängen och dödar poliser och vakter som försöker bistå transporter med förnödenheter..
Det totala antalet dödade genom den israeliska krigsmaktens våld i Gaza-området sedan i oktober förra året uppgår idag till minst 45 338. Till det dödstalet tillkommer omkring 12 000 som rapporterats som saknade, och som i de flesta fallen ligger döda, begravda under rasmassor. Dessutom beräknas omkring 165 000 ha avlidit på grund av umbäranden orsakade av den israeliska terrorkrigföring och utsvältningspolitiken. Sammantaget har alltså över 200 000 tusen palestinier bragts om livet, vilket motsvarar cirka tio procent av Gaza-områdets befolkning.
Antalet skadade uppgår idag till minst 107 764.
Majoriteten av de dödade och skadade är barn, kvinnor och åldringar.
På den ockuperade Västbanken, där Betlehem ligger och de flesta av de kristna palestinierna bor, har sedan i oktober förra året minst 864 palestinier dödats. Av dem har 165 varit barn.
Vi behöver inte tveka om hur Olof Palme skulle ha beskrivit det som pågår: Som ett illdåd och en form av tortyr.
Eftervärldens dom kommer att falla hård över dem som är ansvariga och över dem som bistått förövarna.
