…passerade vi den 15 februari, en dag som många i den äldre generationen minns som sista dagen att lämna in deklarationen. Sista kvällen placerade Skatteverket ut tjänstemän som hjälpte köande bilister. Dagen därpå figurerade den som lämnat in sist på bild i lokaltidningen.
Talar jag om det här förstår inte yngre generationen vad jag menar. Deklarationen kommer förtryckt, bara att skriva under. De vet inget om hårtestar som slitits och pannor som rynkats över den fyrsidiga blankettens kryptiska formuleringar om inkomstens förvärvande, avdrag för arbetskläder och a-kassan, och tidsvinster vid resor med eget fordon. De har aldrig hört talas om nitiska kontrollanter som mätte avståndet mellan bostad och arbetsplats med räkneverk på cykelhjul för att se om det var tillräckligt för att avdrag kunde medges eller underkännas, och i det senare fallet öka skatten med ett par hundralappar.
Men allt det där fanns i en tid som inte är alltför avlägsen, när myndigheter var personer som höll reda på folk och inte som nu, något anonymt som kommer i brev och ska besvaras om man har invändningar.
Jag har arbetat ihop med en man som mer än en gång gick en match mot en skattekontrollant, som med räkneverk på ett handdraget cykelhjul mätte avståndet mellan bostad och arbetsplats och efter marschen avslog min kollegas rätt att göra avdrag för resor till och från arbetet, resvägen var för kort. Han som fick avslag hävdade att kontrollanten genade, det gick inte att cykla den väg som mättes med cykelhjulet.
Det finns fler liknande episoder som alla kan sammanfattas under en och samma rubrik: sila mygg och svälja kameler.
Den 15 februari var inte enbart en dag då deklarationen skulle vara inlämnad. Det var också en dag då alla som arbetade mellan klockan sju och fem, den mest frekventa arbetstiden vid stans verkstäder, kunde cykla till och från arbetet utan att ha cykellyset tänt. Det gick lite lättare när dynamon inte behövde nöta mot framdäcket, ett tecken så gott som något att våren, efter en lång och mörk vinter, var i antågande. Uppgiften har jag fått från en mycket tillförlitlig man, och varje år ser jag att den stämmer.
Deklarationerna må vara flyttade till senare datum och dynamons skavande mot framdäcket är kanske inte tillämpligt längre, men den gryende dagen och ljuset som dröjer sig kvar på kvällen rubbar ingen.
Sen drygt 30 år tillbaka firas arbetarlitteraturens dag den 23 februari, Ivar Lo-Johanssons födelsedag. Första gången den firades var på Ivars 85-årsdag 1986. Då tog Ivar emot fackföreningsrörelsens första Ivar Lo-pris, insamlat av fackförbundsmedlemmar och överräckt av hans gamle vän Gunnar Sträng. Hundratusen kronor som Ivar omedelbart skänkte tillbaka till fonden som bär hans namn. Då satt Ivar, Gunnar Sträng, dåvarande jordbruksministern Svante Lundkvist och fler från regeringen på första bänk.
Den kvällen och alla andra gånger sen dess då vi firat arbetarlitteraturens dag på Ivars födelsedag brukar skymla förbi i mitt minne, när den dagen passerar. Jag minns festen väl, den söndagskvällen var det uppåt. Då visste ingen, precis som idag, vad som väntade i morgon.
Fem dagar senare fick vi alla ett minne som än idag sitter som ett sår i landet. Jag minns som igår den tidiga lördagsmorgonen då vår yngsta dotter, som gått upp för att se teve, kom in till mig och talade om att Olof Palme hade mördats.
Håkan Boström