30 juli lyssnade jag på sommarprataren i P1 Sveriges Radio. Det var Tauba Katzenstein 92 år, som överlevde förintelsen och som nog är ett av förintelsens sista vittnen i Sverige. Hon berättade om sin uppväxt i ett judiskt getto i den polska staden Lodz, med antisemitism, krossade rutor och katolska prästers hatpredikningar mot judarna. Hon berättade om när nazisterna invaderade Polen. Hon berättade om hur hon, hennes föräldrar, mormor och syskon deporterades till dödslägret Auschwitz. Och hon berättade om hur hon själv mirakulöst undkom döden i lägret därför att hon var så flitig under slavarbetet i en närbelägen vapenfabrik att nazisterna insåg att de hade mera nytta av henne som levande än som död. Så småningom hamnade hon som flykting i Sverige där hon kunde börja ett nytt liv.
När jag hör detta kommer jag att tänka på när jag själv var i DDR i samband med ett studiebesök i början på 1980-talet. Vid ett besök i koncentrationslägret Sachenhausen, som ligger cirka 3 mil utanför Berlin, fick vi se fasansfulla bilder från lägret, och vi fick mycket information om vad som hände. Sachenhausen, som inrättades 1936, alltså 3 år innan andra världskriget bröt ut, var det första specialritade koncentrationslägret som blev prototypen för de läger som byggdes senare. “Det var det moderna, fullkomligt nutida och ideala koncentrationslägret”, som Heinrich Himmler uttryckte det.
De första åren bestod lägerfångarna i Sachenhausen mesta av politiskt oppositionella. Det var socialdemokrater, kommunister och fackföreningsfolk. Senare fylldes det på med människor som av nazisterna sågs som “av naturen socialt mindervärdiga”, till exempel romer och judar och människor med fysiska och psykiska handikapp.
Jag har egna bilder från Sachenhausen. Men det var före digitalkamerans tid. Det är diabilder som ligger gömda i något diamagasin och jag hittar dem inte just nu.
Totalt lär 11-12 miljoner människor ha avrättats i de nazistiska koncentrationslägren. I debatten under senare tid hör vi nästan bara talas om de cirka 6 miljoner judar som mördades, vilket naturligtvis är fruktansvärt. Men jag undrar varför man inte nämner de övriga 5-6 miljoner som avrättades? Det var, som jag skrev ovan, politiska motståndare till nazismen som kommunister, socialdemokrater och fackföreningsfolk. Det var krigsfångar, främst ryska krigsfångar. Det var romer och andra “asociala”. Det var handikappade och “utvecklingsstörda” och det var homosexuella. Och det var människor som tillhörde Jehovas Vittne som av religiösa skäl vägrade underordna sig Hitler och det nazistiska partiet.
Varför ska dessa 5-6 miljoner “glömmas bort” i debatten? Är deras öden inte värda att berättas om? Är det inte viktigt att hedra även deras minne?
Rolf Waltersson
