Från politiska och ekonomiska makthavare framställs ekonomisk tillväxt som ett självklart och oerhört viktigt mål. Om BNP under ett år växt med låt oss säga bara en procent ses detta som bekymmersamt, och mediernas så kallade ekonomikommentatorer instämmer unisont i klagosången.
Kritik mot detta ytliga och farliga synsätt har länge framförts, och även så i en nyligen publicerad FN-rapport.
Rapportens slutsats är att i den mån kontinuerlig ekonomisk tillväxt samtidigt innebär en ständig tillväxt av den årliga förbrukningen av naturens resurser leder tillväxten mot en katastrof.
I FN-rapporten pekar man på att utvinningen av naturmaterial 1970 uppgick till 30 miljarder ton, medan den förväntade utvinningen 2024 hamnar på 106 miljarder ton, det vill säga drygt 3,5 gånger utvinningsnivån 1970. Vilket motsvarar en årlig tillväxt av utvinningen uppgående till närmar 2,4 procent.
2,4 procent kan låta oskyldigt, men det ackumulerade resultatet över 54 år innebär alltså en ökning med 250 procent. Om tillväxt tillåts ligga kvar på nuvarande procentuella nivå kommer utvinningen 2050 att uppgå till närmare 200 miljarder ton – ett katastrofscenario om man betänker att redan den nuvarande nivån är helt ohållbar.
Utvinningen och bearbetningen av mineraler, metaller och fossila bränslen orsakar idag – tillsammans med jord-och skogsbruket – för mer än 90 procent av den skenande förlusten av arter och biologisk mångfald och 40 procent av de hälsovådliga utsläppen till luften. Till detta kommer att 60 procent av växthusgaserna.
Det är ju också så att mycket av det som nu förbrukas består av ändliga resurser, ett faktum som den eviga tillväxtens förespråkare helt enkelt väljer att se bort ifrån. En monumental ansvarslöshet och en gränslös arrogans från faktaresistenta makthavarnas sida.
Svensken Anders Wijkman är medförfattare till FN-rapporten. Han är bestämd med att ett systemskifte är nödvändigt:
– De som påstår att vi inte behöver fundera över våra levnadsvanor har fel. Idén om att vi klarar både klimat och ekosystem genom att bara göra tekniken grönare håller inte. Det krävs en omställning, säger Wijkman.
Wijkman är inte bara kritiskt till dem som sorglöst trallar på mantrat “grön tillväxt”. Han sticker inte under stol med att det handlar om mycket mer än att eliminera utsläppen av koldioxid. Och att därför också det slitage på naturresurserna som jordens välbeställda står för genom sin konsumtion är ohållbart och måste nedbringas.
Det är för alla som vill se alls inte svårt att hålla med honom. En seriös politik för räddning av planeten måste som en nödvändig integrerad beståndsdel ha en beslutsam politik för radikalt ökad jämlikhet. Både nationellt och internationellt. FN-rapporten pekar på att förbrukningen av naturresurser per invånare nu är sex gånger högre i de rika länderna jämfört med förbrukningen i låginkomstländer. Inkomstklyftorna måste nedbringas kraftigt, också inom varje land.
För vänstern och miljörörelsen i Sverige är det nu av största vikt att resa kravet på en plan för nedväxt vad gäller förbrukning av naturresurser. Förslagsvis innebärande att förbrukningen varje år fram till 2050 nedbringas med minst två procent i förhållande till föregående år.
Naturligtvis måste kampen för planetens räddning föras internationellt. Och det handlar i det läge vi befinner oss om en kamp underifrån. Dagens politiska makthavare, instinktivt lojala mot kapitalistklassen, måste pressas av folkliga rörelser, och vid behov ställas åt sidan.
Vad gäller den nödvändiga kampen för jämlikhet duger det inte med luftiga fraser. För oss i Sverige skulle i nuläget det målet kunna ställas upp att ingen skall ha en för privat konsumtion disponibel inkomst (nettoinkomst efter skatt) som överstiger den dubbla medianinkomsten för heltidsarbetande. Detta skulle kunna åstadkommas genom en progressivitet i inkomstskattesystemet som vid vald nivå sätter ett tak.
Vi behöver inte tvivla om reaktionen “uppifrån” på dessa förslag. De kommer naturligtvis att dömas ut som “komplett orealistiska”.
För överklassen är endast det realism, som inte på något sätt rubbar dess materiella privilegier och rätt att styra planeten mot avgrunden.
Men inför den infantila och destruktiva attityden får vi förstås inte backa.
