När du hackat hål på skalet
som skyddat dig
och låtit dig växa
spärrar du upp ögonen
mot en förunderlig värld.
Du står vid kanten
bländad av morgonrodnaden
och brer ut dina vingar
du vill både flyga
och stanna kvar.
Vid horisonten
ser du rök och dimma
du kniper igen ögonen
någon ger dig en knuff
och du sugs in i tromben.
Dina fjädrar ryker
det enda du har kvar
är din fantasi
ditt greppande med näbben
om guldkornen.
Nu flaxar du försiktigt
och följer med uppvindarna
dyker i luftgroparna
söker din flock
tillsammans blir ni
oövervinnerliga.
Lena Staaf
