I onsdags (10/10) hade 22 July premiär på Netflix. Det är den andra filmen av tre planerade som handlar om terrordåden i Norge den 22 juli 2011. Filmen är baserad på Åsne Seierstads bok En av oss: en berättelse om Norge.
Tidigare i år kom den första filmatiseringen av terrorattentatet på Utöya. Utöya 22 juli regisserad av Erik Poppe är en riktigt stark skildring som fokuserar på de ungdomar som befann sig på Utöya den tragiska fredagen 2011. Där gestaltas Anders Behring Breivik enbart som en mörk siluett vid några enstaka tillfällen. Hela filmen är filmad i en enda lång sekvens och är väldigt gripande.
I den nya filmen 22 July väljer regissören Paul Greengrass att gå en ganska konventionell väg. Filmen följer Behring Brevik hela vägen från tillverkningen av Oslobomberna via Utöyadåden till rättegången. Anders Danielsen Lie är riktigt bra i rollen som Behring Breivik.
Parallellt får vi även följa Viljar som blev skjuten på ön och hur han kämpar för att bli hel igen både psykiskt och fysiskt. Hans liv efter Utöya består till en stor del av frustration och rehabilitering. Men han visar också prov på en stark vilja ju längre tiden går.
Terroristens jakt på offer är givetvis fruktansvärd och det går att känna lägerdeltagarnas panik. Däremot kan jag tycka att händelseförloppet går för fort. Till skillnad från verkligheten dröjer det inte lång tid innan polisen är på plats. Sedan tar filmen en ny riktning, en riktning som belyser hur de överlevande men även hela det norska samhället försöker resa sig från terrordåden.
Filmen är drygt 2 timmar och 20 minuter och trots längden känns det bara som att det skrapas på ytan. Som till exempel när advokat Geir Lippestad som försvarar Behring Breivik får ett hotsamtal. Levde han under konstant hot eller fick han bara ett par stycken? Jag blir helt enkelt inte berörd på samma sätt som jag blev av den första filmen. Flera av skådespelarna gör bra prestationer i sina roller men stora delar av autenticiteten försvinner när alla pratar engelska med norsk brytning.
Vid flera tillfällen ställer jag mig frågan om det verkligen var så det gick till på riktigt. Framför allt under Behring Breiviks härjningar på ön. Nu är det förvisso en filmatisering men har man haft ett intresse av dåden tycker jag ändå att frågan är rimlig.
Trots en del skönhetsfel tycker jag ändå att filmen är sevärd. Den 19 oktober har Rekonstruktion Utöya premiär. Det är den tredje filmen om dådet. Den är regisserad av Carl Javér och är mer dokumentär än de två tidigare där fyra ungdomar rekonstruerar sina upplevelser från Utöya.