På Internationella fattigdomsdagen den 17 oktober släppte Sveriges Stadsmission sin åttonde fattigdomsrapport som har underrubriken “Ett välfärdssamhälle i förändring”.
Det är ingen munter läsning. Rapporten visar att andelen människor som lever i ekonomisk fattigdom och därmed har svårt att få ihop pengar som räcker till mat för dagen ökar år från år under senare tid:
“Vi möter barnfamiljer som säger att de inte har råd med blöjor, välling och sådant som är extremt grundläggande och viktigt när man har små barn. Många tycker också det känns skamfullt att be om hjälp”, skriver Umeå Stadsmission.
Årets fattigdomsrapport innehåller statistik beställd från SCB som visar den ekonomiska utsattheten i Sverige. Det är ett sammansatt mått för personer som lever med låg inkomststandard och/eller försörjningsstöd och som inte har tillräckliga intäkter för att klara nödvändiga omkostnader såsom mat, boende och kläder. Under 2020 var det 6,9 procent av Sveriges befolkning som levde i ekonomiskt utsatthet.
I rapporten larmar man också om en osynlig grupp som faller igenom välfärdssamhällets sociala skyddsnät, “de ohjälpta” eller “icke-mottagarna”. Det handlar om personer som trots att de sannolikt har rätt till stöd från det svenska välfärdssystemet ändå inte får det.
Enligt Stadsmissionen rör det sig om människor som har tappat sin tilltro till samhället och därför väljer att inte ta kontakt, eller människor som inte fångats upp av det offentliga på grund av psykisk ohälsa eller beroendeproblematik. Stadsmissionen uppmätta insatser (totalt 500 000 mellan 2015 och 2021) riktar sig till den här gruppen. Sannolikt finns ett stort mörkertal:
“Trots att elva procent av våra insatser går till den här gruppen vet vi idag väldigt lite om dess totala omfattning och storlek. En europeisk översikt talar om att andelen “icke-mottagare” ofta är cirka 50 procent…..
Oavsett hur stor gruppen faktiskt är i Sverige kan vi konstatera att det visar på ett omfattande samhällsproblem, systemfel och slöseri med mänsklig potential”, skriver Stadsmissionen.
I genomsnitt är det alltså 6,9 procent (år 2020) av befolkningen som lever i ekonomisk utsatthet. Med tanke på inflationen och kraftigt stigande priser på mat och andra nödvändigheter, är den siffran troligen betydligt högre idag.
Men fattigdomen är fördelad olika över landet och mellan kommunerna. Kommuner med högst andel i ekonomisk utsatthet 2020:
| Malmö | 14,4% |
| Filipstad | 13,6% |
| Hällefors | 12,5% |
| Flen | 11,8% |
| Eskilstuna | 11,8% |
Kommuner med lägst andel i ekonomisk utsatthet:
| Vellinge | 1.9% |
| Lomma | 2,6% |
Noll intresse för de allra fattigaste i valrörelsen.
“Valrörelsen 2022, som nu ligger bakom oss, var tämligen rik på vallöften till den svenska medelklassen. Inte minst vad gäller kompensation för ökade bränsle- och elpriser. I augusti hade livsmedelspriserna ökat med 14 procent.
Trots detta var insatserna för de allra fattigaste att hantera den skyhöga inflationen i princip noll, skriver Stadsmissionen
När man i valrörelsen talade om fattigdom handlade det enbart om fattigpensionärerna.
Stadsmissionen pekar på fattigdomen för alla åldersgrupper, inte minst barnfamiljer och ensamstående föräldrar, som oftast är mammor, med barn.
Jag brukar säga att ett samhälle ska bedömas efter hur man behandla de allra svagaste och mest utsatta. I Sverige får man skatterabatt om man anlitar någon att gör rent i poolen.
PS. Även om det ser eländigt ut ska man ha klart för sig att det är en viss skillnad att vara fattig i ett välfärdsland som Sverige och att vara fattig i det vi ibland kallar U-länder. Men det är ingen ursäkt för att inte göra tillräckligt för att avskaffa denna relativa fattigdom i vårt land.
Cyniskt nog ska den nya regeringen nu skära ner på det svenska det internationella biståndet till de allra fattigaste.
Lästips:
- Fattigdomsrapporten 2022 – Sverigesstadsmissioner.se, 17 oktober 2022
- Stadsmissionen larmar om utsatt och osynlig grupp i ny rapport – Socionomen, 17 oktober 2022.
Rolf Waltersson
