Valle de Peru, områdesplan, flera bara runt sjön (Foto: Eva Björklund, 1969).

Evas dagbok från Kuba (61) – Den 6 – 13 januari, 1969

Måndag 6.1

Besök på kontoret av Lasse, budbärare från Sverige, fullastad med brev. På kvällen gick vi till Icaic tillsammans för att se de sista dokumentärfilmerna. Männen från Mal Tiempo om och med veteranerna från befrielsekriget mot spanjorerna. De hade samlats och rekonstruerat slaget vid Mal Tiempo, hundraåriga gubbar med härligt humör.

Onsdag 8.1

Åkte med Lasse till Valle de Peru, en dryg timmes bussresa från Havanna för att se en ny poliklinik och höra Fidels tal vid invigningen. Det är en av de bästa och mest uppmuntrande saker man kan ta sig för, åka ut på landsbygden och se vad de gör. Det är där man kan se påtagligt alla revolutionens framsteg. Havanna är satt på undantag, det är en dekadent parasit, där är människorna mer förstörda av det imperialistiska människoföraktet och har alltid varit privilegierade. Det är på landsbygden det nya Kuba byggs upp.

Polikliniken har mycket hög standard. Fidel berättade i sitt tal om hälsovårdsprogrammet som faktiskt är mer avancerat än i Sverige, framför allt vad det gäller den förebyggande hälsovården. Det är fantastiskt att höra Fidel tala om sina kossor och all den mjölk vi skall få dricka om några år genom det förädlingsprogram som genomförs med importerade tjurar för att öka kossornas mjölkproduktion, och höra honom tala om att vi måste minska fetthalten i kosten och äta mer äggviteämnen av alla slag. Han är verkligen genial, tänka sig att snacka om diet på Kuba nu! Och att det är skadligt att röka. Ledarna föregår med gott exempel och röker inte så mycket offentligt längre. Det känns nästan som om något saknades när Fidel inte har sin cigarr till hands.

Satsningen på social service på landsbygden är ett led i utjämningen av levnadsstandarden mellan stad och landsbygd, ett led i byggandet av det klasslösa samhället där ens levnadsstandard inte skall vara beroende av var man bor. En parallell finns väl egentligen bara i Kina och motsatsen finns i alla kapitalistiska samhällen, t. ex. Sverige, där utarmningen av glesbygden och de små tätorterna bara accelereras.

I de nya byarna eller i de gamla bygger man skolor, barndaghem, polikliniker, tvättinrättningar, bibliotek, butiker etc. Man börjar med att bygga för servicen, bostäderna kommer sedan, eftersom befolkningen redan bor utspritt runt omkring, fastän de bor dåligt. I dessa nya byar på ca 3 000 invånare får bönderna nya bostäder, om de vill flytta ifrån sina gamla utspridda bohíos. Jordbruket kan drivas rationellare genom samarbete och med maskiner. Ett system av små tätorter byggs ut över hela Kuba, det gäller en decentralisering av servicen och produktionen. Byarna planeras mycket enkelt, för det mesta med ett kvadratiskt torg, samlingsplats, med serviceinstitutionerna runt omkring och ett rätvinkligt gatusystem. Man blandar envåningshus med tre- och fyravåningsdito för att inte bryta alltför mycket mot böndernas boendetraditioner. Två byggsystem används, dels det så kallade Sandino-systemet som består av förtillverkade betongpelare mellan vilka man spänner betongskivor. Den metoden kräver ingen maskinell hjälp och används för en- och tvåvåningsbyggnader. Det andra systemet kallas Granpanel och utgörs av rumsstora väggar och bjälklag. Det är en rysk metod som man byggt vidare på. Det är mycket oflexibelt både ur lägenhets- och stadsplanesynpunkt och man söker efter bättre system. Granpanel används för tre- och fyravånings flerfamiljshus.

Typisk plan för de nya byarna med småhus och flerfamiljshus, daghem, skola och centrum med vårdcentral, butiker mm.

Byarna får ett tämligen lågt exploateringstal. Många av planerarna skulle föredra ett tätare och mer stadsmässigt mönster av klimatologiska, ideologiska och estetiska skäl, men ger efter för böndernas traditionsbundna krav på större friytor.

För några dagar sedan invigde Fidel på samma sätt en ny skola i en by i närheten, Cangre. Skolornas lokalisering sker också efter utjämningsprincipen. För att undvika att skapa en arbetsföraktande klass av intellektuella som isolerar sig från det övriga arbetande folket skall man placera ut alla skolor ända upp till universitetsnivå på landsbygden i anknytning till jordbruk och industri och genomföra ett växelspel mellan teori och praktik i undervisningen. Målet är att alla medborgare skall bli arbetare—studenter—soldater, man vill uppnå en sammansmältning av kultur och produktion.

Torsdag 9.1

Satt vakt i ministeriet mellan sju och elva på kvällen.

Måndag 13.1

Har varit sjuk i influensa sedan i fredags. Legat hemma och haft tråkigt. Idag har jag varit hos läkare och fått halsmedicin. På vägen hem tittade jag in hos Michele, en fransyska som bor mitt i centrum. Hon håller salong dagligen och vill man höra det senaste skvallret och ryktena går man dit. Stämningen är lite sjuk och instängd. Missanpassade intellektuella och utlänningar umgås där. Men Michele, som jobbar med översättning, är snäll och ganska reko. Hon blir utnyttjad för att hon bor centralt och alltid har något att bjuda på.

You May Also Like