Torsdag 26.12
Arbetsdag igen. Efter arbetet visade vi möblerna för Olegario och Blanca, två arkitektkompisar. De är väldigt fina nu, stålrören lackerade och spånskivorna målade. Joel och de andra kom hem och åt middag. Vi pratade rätt mycket om Sergio och Selma som varje dag isolerar sig mer från verkligheten.
Ingen av dem jobbar för tillfället, de tillbringar dagarna i sin bostad, tar emot besökande, konverserar, läser böcker och översätter Ulysses av James Joyce. Man skulle kunna tro att de tillhör 1700-talets aristokrati. För några månader sedan började de ju med stor entusiasm projektera ett högkvarter för planeringen och styrningen av jordbruket. De gjorde ett projekt som bättre skulle ha passat Goldfinger än Fidel. En 50 meter lång reliefkarta över Kuba med elektronisk markeringsanläggning och hävarm med en liten plastkabin där Fidel skulle åka omkring och peka på kartan. Det var det första projektet och det refuserades så klart. De gjorde ett nytt inte mindre fantastiskt. En ny liten stad mitt i provinsen med monorailförbindelse till Havanna, ett höghus helt täckt med glödlampor och med en sådan konstruktion att man skulle bli tvungen att importera en super-ingenjör från Italien för att beräkna anläggningen. Detta i en ekonomisk situation som kräver oerhörda ansträngningar och uppoffringar av alla. Folket skulle knappast ställa upp och göra ett science-fiction-palats åt Fidel. Dessutom är det en förolämpning mot honom att tro att han skulle vilja ha ett Goldfingerpalats, som om han vore vilken diktator som helst. Gudskelov och naturligtvis förlorade de uppdraget, som gick till en annan arkitekt som kommer att göra en konventionell och ekonomiskt realistisk anläggning. Sergio saboterar arkitekturen och de seriösa arkitekterna på samma sätt som Porro. Han skapar ett motstånd mot arkitektur och arkitekter hos folket och ledningen. Han sviker och stänger in sig mer och mer i sin aristokratiska attityd och sin förföljelsemani, tror att alla förföljer honom för att han är så intelligent. Detta gäller många andra intellektuella också, även om det nog i få fall är så utpräglat som hos Sergio. Det är lätt att gå i fällan och förväxla sina egna karriärsträvanden med de revolutionära. Bäst att akta sig.
Fredag 27.12
I och med julfirandet har en del av de större nattklubbarna öppnat igen och folket förlustar sig.
Lördag 28.12
Julfest för kontoret på Casa Catey med fruar, män och barn inbjudna. Vi fick stekt gris och öl och ägnade oss åt dans och umgänge i trädgården.
Söndag 29.12
Tidigt besök av Carlos, en ny bekant, som berättade historier om sitt liv i misär och halvkriminalitet före revolutionen, hur han deltog i gerillan i Sierran, hur han sedan kom till Havanna och blev författare och sockerhuggare. Revolutionen avspeglad i ett människoöde. Han är glad och spelar mycket teater när han berättar, man måste tycka om honom. Han är ovanlig om man jämför med många andra intellektuella, kanske därför att han har proletär bakgrund och inte borgerlig, och därför att han deltar som permanent sockerhuggare varje år. Det innebär att han deltar under hela sockerskörden. Han förblir kroppsarbetare. Han är svart och rasmedveten, dubbelt revolutionär, kämpar mot både imperialism och rasism.
På kvällen gick vi på nattklubb, på Flamingo, där en rätt bra jazzorkester spelar. Folk satt och tryckte över sina drinkar i mörkret, småhånglade och dansade. Betydligt roligare var det ute på La Rampa som stängts av för en utomhusshow på Kuba-paviljongen som vetter mot La Rampa. Gatan blev åskådarplats, folk trängdes hjärtligen och vi hade fantastiskt roligt. Den gamla berömda showstilen och skickligheten fanns kvar men innehållet i spektaklet var nytt, det handlade om sockerskörden. Sprakande färger och medryckande musik.
Måndag 30.12
Fler dokumentärfilmer på Icaic. Kubansk färg är en påkostad färgfilm om Portocarrero, en av Kubas stora konstnärer. Pretentiös, tom och tråkig. Coffea Arábiga om kaffets historia och den pågående nyplanteringsoffensiven i Gröna bältet. Den är festlig, revolutionär, humoristisk, kärleksfullt ironisk och dessutom nyskapande vad det gäller att använda filmen didaktiskt. Den är bland det bästa jag sett här på Kuba i dokumentärfilm, och här görs ändå så mycket bra. Regissören heter Nicolas Guillén Landrián. Gränsvakter var rätt tråkig och pretentiös. Kajerna handlade om hamnarbetarnas fackliga och revolutionära kamp före revolutionen. Den var intressant men lite för lång.
Tisdag 31.12
Yvonne bakade hela dagen och förberedde kvällens fest. Alla gamla vänner och många nya började strömma in vid nio-tiden. Bland de nya fanns många sockerarbetare, vänner till Carlos.
De hade den bästa konditionen så klart och kunde dansa hela natten. Men vi klena skrivbordsarbetare höll också ut ganska bra, vi får ju alla motion i jordbruksarbetet.
Onsdag 1.1 1969
Städade hela förmiddagen, solade och badade sedan på kvartersbryggan. På kvällen var vi på en ny fest hos bekanta, fest för arkitekter och andra intellektuella. Det var tråkigt, så jag gick hem tidigt.
Torsdag 2.1
Folkmöte på revolutionsplatsen. Hela morgonen drog lastbilar och bussar med uppsluppna människor förbi i Miramar, en miljonhövdad skara ställde upp för att fira 10-årsjubileet av maktövertagandet och höra Fidel. Vägarna till revolutionsplatsen var prydda med enorma affischer som illustrerade 10 års revolution. Mitt på en av de största avenyerna, El Paseo, stod vackra och slagkraftiga affischskulpturer uppradade, en för varje revolutionsår, kontorsbyggnaderna runt platsen var hel-täckta av sköna text- och bildkompositioner. Jag har aldrig sett så många och jublande entusiastiska människor någon gång och började nästan gråta. Men Fidel jublade inte, han talade om den bistra verkligheten. Visserligen om de gångna årens stora framsteg och de vi kan se fram emot, men framför allt om den avgörande kamp som återstår för att bygga upp ekonomin. Året döptes också till “Den avgörande ansträngningens år” inför 1970 års stora sockerskörd som redan börjat sätta sina spår i den kubanska verkligheten. Nu ska också det som hittills överflödat på Kuba, sockret och talen, ransoneras. Men trots svårigheterna var Fidel segerviss och folket entusiastiskt. Överväldigade tog Yvonne och jag oss hem i en överfylld buss och åt lunch med Joel, Carlos och Paolo, en av Carlos vänner.
Fredag 3.1
Arbetsvardag med diskussion om det fortsatta arbetet. Före jul hade vi slöat till lite grann, men nu är det dags att skärpa sig igen.
Söndag 5.1
Men än är festandet inte riktigt slut. Idag var vi på eftermiddagskalas hos Paolo i Lisa, en proletärförstad väster om Havanna. I en pytteliten lägenhet samlades familj och vänner, gamla och unga. Umgängeslivet är så trevligt här eftersom alla kategorier deltar oberoende av samhällsklasser, ålder eller hudfärg. Vi diskuterar tillsammans hur man hugger socker, planterar kaffe, inseminerar kor eller den senast utkomna boken.
På kvällen läste jag Carlos debutbok. Den är självbiografisk och handlar om hur han blev revolutionär och medveten om sitt människovärde. Han utlämnar helt sig själv i sin berättelse om kampen mot förnedringen.
