Torsdag 26.9
Besök på en “Tribunal Popular”, folkdomstol. Folkdomstolarna består av lekmän, valda via CDR, och juridiska rådgivare. De finns i varje stadsdel och de behandlar lindrigare brott, småstölder, slagsmål, förargelseväckande beteende o.d., men kan inte döma till hårda straff. De vanligaste straffen är tillrättavisning, föreläggande att klara av sjätte klassen om man inte gjort det, att integrera sig bättre på sin arbetsplats, husarrest, vilket innebär att man inte får gå ut annat än för att sköta sitt arbete. Framför allt används uppmaningen att förbättra utbildningen som påföljd, utgående från den uppfattningen att i en socialistisk stat begår man brott på grund av bristande kunskaper och medvetenhet.
Den rättegång jag följde ägde rum på kvällen på gatan utanför CDR-lokalen. Stolar och bord hade plockats ut. Det första fallet gällde två damer som anklagades för förargelseväckande beteende. De hade myglat sig förbi en restaurangkö genom att snacka in sig hos en utlänning som stod längst fram. Sedan hade de blivit berusade och ställt till bråk inne på restaurangen.
Domstolen hade gjort en förundersökning och vittnen hade inkallats, men dessutom fick vem som ville yttra sig. Damerna dömdes till tillrättavisning som gick till så att domaren redogjorde för förseelsen och förklarade det felaktiga i den och uppmanade de felande att inte göra om det.
Dessutom uppmanades de att delta i den vidareutbildning som finns på respektive arbetsplats och försöka klara sjätte klassen. De övriga fallen gällde lägenhetsbråk och skilsmässotrassel. På grund av bostadsbristen och att ransoneringskorten är utställda på hushållen och inte på personer så blir skilsmässorna extra besvärliga. Mannen som är den som brukar få flytta har ingenstans att ta vägen, flyttar hem till mamma eller tvingas bo kvar, och då blir det bråk om andelen i den gemensamma kvoten. Mannen anser sig också av tradition ha rätt att bestämma och efter skilsmässan har hustrun svårare att finna sig i det.
Lördag 28.9
Yvonne och jag har tillsammans börjat ansöka om lägenhet. När vi är två finns det större chans, ensam visste jag att det inte var någon idé att ens försöka.
På kvällen var det stort möte på revolutionsplatsen med tal av Fidel för att fira CDR. Han tog upp en upprensningsaktion som gjorts i början av veckan bland ungdomen som hänger i centrum kring de stora hotellen och som vi undrat mycket över. Enligt Fidel rörde det sig om lösdrivarungdom som hänger kring de stora hotellen för att handla med utlänningarna och det mest upprörande var att flickor hade prostituerats. Det har förekommit att utlänningar använt sig av bristsituationen för att förföra ungdomen med transistorapparater, solglasögon, nylonstrumpor, kläder och andra begärliga varor och det kan inte tillåtas.
Det skall också ha förekommit ligistdåd på en del skolor, porträtt av Che skall ha skändats, liksom den kubanska flaggan. Man har tydligen problem med vissa ungdomar som inte vill integrera sig i revolutionen. Fidel menade att ett kämpande folk inte kan acceptera parasiter som njuter frukterna av de andras arbete. Han tog i rätt hårt, menade att dalt inte hjälper. Det är ju tongångar som väcker obehagliga associationer.
Faran är att man inte analyserar vad det är fråga om utan stöter bort en grupp av ungdomen från revolutionen. Det vore tragiskt om den misstänksamhet mot “långhåriga” som var stor för något år sedan skulle leva upp igen.
