Måndag 29.7
K
lockan sex på morgonen kom en jeep med chaufför och hämtade Sergio, Selma och mig för den rundtur som Raul hade lovat mig. Luften blev friskare och lite kyligare när vi närmade oss bergen som omger Santiago. Mjuka kullar, täckta med tropisk vegetation, i bakgrunden bergen, strängare och mer spartanska. Vi passerade Guantanamo, den nordamerikanska flottbasen, och åkte vidare mot Baracoa, en gammal spansk hamnstad. På vägen åkte vi förbi fantastiska landskap, berg med den mest växlande vegetation. Olika mikroklimat växlade snabbt. I en sänka mellan bergen med medelhavsklimat låg en expanderande statlig vindruvs- och sparrisodling. Den var tämligen ny, hade 130 arbetare än så länge, men de ska bli 2 000 inom några år. I närheten hälsade vi på en bonde som försåg oss med citroner, härliga vindruvor och kokosnötter. Hans bo- hio, den traditionella bondestugan med tak av palmblad, var mycket vacker och försedd med stora blomdekorerade porträtt av Che och Camilo.
Vidare över bergen. Nästa överraskning var en sten- och klippöken vid havet. Där fanns enstaka bohior, men det var svårt att förstå vad människorna levde av i detta sterila landskap. Det var oerhört vackert, violett av torkan, klippor med pinad vegetation. Högre och högre till en punkt där man kunde se de två kusterna. Sedan neråt mot Baracoa. Landskapet förändrades igen, vi passerade kaffe-, kakao- och bananplanta- ger och stal några kakaofrukter. Vi hade kommit till den tropiska delen av Kuba. I Baracoa åt vi lunch och började sedan färden mot Gran Tierra, ett stort utvecklingsprojekt uppe bland bergen. Vägen förtjänade inte namnet, vi kunde bara köra 20 kilometer i timmen, skakande upp och ner i berglandskapet. Härligt grönt och frodigt, vackra små hus och byar, otroliga färger på både natur och byggnader. Vi anlände till Gran Tierra mörbultade, dammiga och förstörda. Hittade en partikille som visade oss runt i den nybyggda byn och en ny internatskola. Han berättade att här uppe i bergen fanns inga skolor alls tidigare. Allting var mer eller mindre rott, för jorden är brinnande röd och dammar av sig på allt.
Vidare till Maist för att se över till Haiti, men vi anlände för sent, det var för mörkt. Sedan började återfärden till Baracoa på samma skraltiga väg, stackars chaufför, han måste vara vältränad. Anlände klockan ett på natten efter fyra timmars rådbråkning. Vi var fullkomligt inpyrda av damm och det fanns inget vatten. Lakanen blev röda.
Tisdag 30.7
Vi åt frukost på några av de burkar som vi fått med som proviant och åkte sedan iväg till Moa. På vägen besökte vi först en fabrik för tillvaratagande av kokosnötter. Vi köpte “cucurucho”, en sötsak av kokos och frukt Sedan stannade vi vid en chokladfabrik för att skaffa mer proviant, Baracoachokladen är den bästa på Kuba. Vi tittade också på hur det blev choklad av kakaofrukterna.
Vidare i tropikerna, över två stora floder på flotte. Vägen kantades av de mest underbara bohios. Variationerna på denna kubanska stuga, ett av de få arven från indianerna, är otaliga och färgerna halsbrytande, “psykodeliska”. Speciellt har i Bara- coaregionen tycks färgdistributionen vara rikhaltig. På andra ställen har alla bohior varit grå. När vi närmade oss Moa började den oranga färgen dominera. Moa, en av de modernaste nickelgruvorna i världen, byggdes av nordamerikanska företag strax före revolutionen, den hann inte ens bli klar. Jänkama stack med alla ritningar för att kubanerna inte skulle kunna färdigställa den och utnyttja den. Men en kubansk ingenjör som stannade kvar hade det hela mer eller mindre i huvudet. Han lyckades leda arbetet så att den nu fungerar perfekt.
Anläggningen kom mig att tänka på science-fiction, krökta rör gick kors och tvärs, människor stod vid instrumentpaneler eller gick omkring och tog prover i enorma bassänger fyllda med svavelsyra, där väldiga skövlar roterade. Gruvan låg alldeles bredvid fabriken, i öppen dag. Där grävde och transporterade vidunderliga maskiner.
Efter Moa besökte vi en äldre nickelgruva, Nicaro. Den var olik Moa i allt. Ett helvete fullt med orange rök. Enorma cylindrar roterade fulla med grus, öronbedövande, hett och dammigt. Arbetarbyn i närheten bestod av träbaracker, den påminde lite om bruksmiljön i Sverige.
Sedan bar det av uppåt, uppför skogklädda berg. Granar och tallar kantade vägen och det blev snart lite kyligt. I mörkret anlände vi till Pinares de Mayarí, en anläggning som revolutionen byggt för att utveckla skogsbruket och för att tillvarata det kyliga klimatet för tomat- och vindruvsodling. Byn var förskräcklig, schweizeri taget via Hollywood, stora fernissade timmerstugor. Men de som bor där tycker att det är toppen. Vi fick låna en stuga, där vi lagade mat och sov.
Onsdag 31.7
På små vägar åkte vi över bergen mot Santiago för att längs kusten ta oss åt andra hållet. Vårt mål var en krokodillagun. Naturligtvis såg vi inga krokodiler men tyckte oss se många. Stämningen var mycket krokodilsk.
Efter krokodilerna vände vi hemåt igen och besökte på vägen resans sista mål, Gran Piedra. På en slingrande väg klättrade vi uppåt med jeepen. Sista biten upp mot den stora stenen fick vi gå. Stenen, stor som ett hus, ligger på toppen av ett högt berg och ser ut som om den skulle rulla ner vilket ögonblick som helst. Det är svårt att förstå hur den kommit dit. Väl uppe på bumlingen kunde vi njuta av en förunderlig milsvid utsikt.
Efter att ha krängt oss ned från den stora stenen besåg vi ett museum över fransk kultur, som ligger i närheten. Franska plantageägare på Haiti flydde därifrån när slavarna tog makten, och bosatte sig här uppe bland bergen för att odla kaffe. De skapade en fransk oas, en separat kultur som existerade ända in på 1900-talet. Vissa tider producerades här mer kaffe än vad hela Kuba gör nu. De blev alla ruinerade så småningom genom de importrestriktioner och tullar som Förenta Staterna införde.
Torsdag 1.8
Det hade blivit trassel med biljetterna så bara Sergio och Selma kom iväg med flyget idag, jag får vänta till i morgon. På eftermiddagen kom två människor och intervjuade Martha om hennes åsikter beträffande de planer som finns på att göra om villorna i området till internatskolor. Naturligtvis gillade varken hon eller majoriteten av grannarna projektet. De vill gärna behålla sina privilegier, gott om utrymme, stora tomter, fruktträd osv. Det tilltalade inte mig heller, men av andra anledningar. Det vore ett dubbelarbete att flytta bort folket som bor i villorna, bygga nya bostäder åt dem och bygga om villorna till internatskolor, i stället för att helt enkelt bygga nya skolor på annat håll. Jag tyckte också att det kunde vara farligt att låta ungdomarnas smak formas av denna jänkmiljö av dåliga Hollywoodvillor. Det gav upphov till en diskussion om koloniseringen av smaken, som kan hänga kvar även när det ekonomiska beroendet brutits. Intervjuarna sade sig vara medvetna om problemen men tyckte inte att de var relevanta i detta fall.
Fredag 2.8
Tillbaks i Havanna efter en storartad resa. På kontoret hade de nog undrat vart jag hade tagit vägen och sa sig vara glada att se mig igen.
Lördag 3.8
Har träffat ännu ett gäng svenskar som är här och planterar kaffe. Vi snackade hela eftermiddagen och jag “förklarade” hur det är på Kuba. Det känns skönt att prata med “likasinnade” svenskar efter så lång tid. Det är så ansträngande att hela tiden förklara sig och hela tiden försöka förstå främmande begrepp och tänkesätt.
