Fredag 12.7
H
ar varit på bio igen. På en av centrumbiograferna kör de en exposé över den revolutionära filmproduktionen. Den innehåller en hel del bra filmer, framför allt dokumentärfilmerna imponerar. De behandlar allt mellan himmel och jord, alfabetiseringskampanjen, kofösning, industribyggande, afrokubansk dans, osv. I kväll gav de en dokumentär långfilm, David, om Frank País, en av de revolutionära ledarna på 50-talet. Han ledde stadsgerillan i Santiago fram till 1957, då han sköts ned utanför sin bostad. Filmen är byggd på intervjuer med människor som kände honom, och handlar inte så mycket om honom som om de mest motsägande uppfattningar om honom som människorna bildat sig.
Lördag 13.7
På morgonen besökte jag en möbelfabrik i Guanabacoa, där de tillverkar trämöbler både för export och inhemsk konsumtion. Anledningen till mitt besök var att de håller på att tillverka stolar som jag ritat för “mina” två hus i Miramar. Mina ritningar är inte tydliga nog så jag måste dit och förklara. Efter besöket på fabriken tog jag mig till en av ministeriets jordbruksförläggningar för att langa kaffeplantor tillsammans med mina arbetskamrater. Jag är frisk igen, gudskelov, och kan delta i jordbruksarbetet.
Onsdag 17.7
Jag har hittat ett gäng svenskar som är här på ett jordbruksläger. Vi åkte buss till Batabanó en by på Havannaprovinsens sydkust, där Fidel höll tal för att inviga 150 nya hus för befolkningen. Enkla trevliga hus gjorda med ett enkelt förtillverkningssystem, som gör att de kan byggas utan tillgång till en komplicerad maskinpark. Det största huset har sju rum, berättade Fidel, för en av familjerna som var så stor att den behövde det. De flesta har dock tre eller fyra rum. De har byggts på tre månader, tror jag han sa. Medan Fidel talade störtregnade det, och där stod vi ute på fältet, blöta in på bara kroppen och Fidel lika illa däran. När vi skulle ta oss därifrån fick vi vada nästan till knäna i lervatten.
