Lördag 18.5
Upp klockan sex. Först fick vi starkt kaffe, sedan choklad och smörgås och så iväg till fälten med hacka och spade. Vi skulle gräva hål för att sedan plantera kaffe. Jag arbetade med Vico, vi grävde och skottade, tungt och jobbigt. Skeptisk och kapitalistindoktrinerad som jag är försökte jag hitta tecken på missnöje och motvilja, att någon skulle uppleva det frivilliga arbetet som tvång, men jag fick tji. Alla arbetade glatt, koncentrerat och snabbt. För snabbt, hålen blev dåligt gjorda och många fick göra om, t.ex. Vico och jag. Efter det att vi gjort hundra hål, ca fem timmars arbete, kom en kille och sa att alla hål var för grunda och konformade. Han kunde väl ha kommit lite tidigare! Vi hade använt felaktiga redskap och arbetat en massa i onödan.
Efter lunchen som bestod av soppa, risotto, bröd och vatten, drack vi kaffe och tog siesta under de hetaste timmarna. Vi fick besök av radion, från en kanal som kallas Gröna bältet och sänder rapporter från jordbruksarbetet uppblandade med musik, mycket Beatles. Min närvaro uppmärksammades och jag skulle intervjuas av en mycket nitisk och revolutionär reporter. Alla stod runt mig och fnissade åt mina fyrkantiga uttalanden om vikten av jordbruksarbetet. Det är lite svårt att uttrycka sig vettigt på främmande språk. Reportern avslutade intervjun med “Patria o Muerte” och jag kände mig lite dum, men det hela var ju egentligen jättekul.
Sedan återvände vi till kaffehålen och nu var det verkligen mördande jobbigt i eftermiddagssolen. De flesta arbetade, om inte med entusiasm, så åtminstone med gott mod. Klockan sex la vi av och köade vid duscharna. Vilken njutning, kall dusch efter tio timmars jordbruksarbete, det är gudomligt skönt. Efter middagen ägnade vi oss åt förstrött snack och historieberättande tills bud kom om att det var fest vid en annan förläggning. Det blev stor uppståndelse och alla rusade till lastbilarna, men när vi kom fram hade orkestern lagt av och godsakerna tagit slut. Men vi fick lite amatörunderhållning av tjejerna i lägret, 300 stycken, och ägnade oss åt umgänge en stund. Vi var mycket trötta och återvände snart till vårt läger och sängarna.
Söndag 19.5
När jag vaknade kunde jag inte röra mig, jag var fullkomligt ledbruten. Med stor ansträngning tog jag mig upp och upptäckte att händerna var heltäckta med blåsor. Jag försökte ändå jobba ett tag men jag fick ge upp efter mellanmålet, som bestod av smörgås och vattenmelondricka. I stället för att arbeta promenerade jag omkring i omgivningen med två killar som var ansvariga för förläggningen. Förutom de människor som åker ut på helgerna så har ministeriet också arbetare ute permanent två till tre månader. De förbereder det frivilliga arbetet och sköter kontinuiteten tillsammans med bönderna. De berättade hur bönderna upplåter sin jord för kaffe- och citrusfruktodling och samarbetar som handledare. De kan behålla en jordlott för egen konsumtion. De får nya bostäder med moderna bekvämligheter och lön från staten till dess att den jord de lånat ut börjar ge avkastning. Då säljer de produkterna till staten. Deras förhållanden har förbättrats mycket under revolutionen och de flesta samarbetar gärna och bra i de jord- bruksplaner som revolutionen vill genomföra.
Sedan snackade vi naturligtvis om tjejer och killar, jag börjar kunna det nu, och de tyckte att alla fördomar skulle bort.
Efter lunch åkte vi tillbaks till Havanna på lastbilsflaken. Jag hade under armen ett tjog cigarrer som jag fått av mitt promenadsällskap.
Måndag 20.5
I kväll har jag gjort en ny erfarenhet. När jag träffade Manuel ville han nödvändigtvis bjuda mig på en drink. Jag blev rätt nyfiken eftersom jag vet att alla utskänkningsställen är stängda. Undrade piggt om det fanns illegala barer. Nej då, stället han tänkte på var helt legalt, det fanns fyra lokaler där man fortfarande kunde få en drink. Okej då, och vi promenerade bort mot Almendaresflodens mynning till en mörk byggnad med oupplyst gård framför. Nog såg det illegalt ut, men jag upptäckte en INIT-skylt (nationella turistinstitutets märke). Utanför ringlade en kö med lika andelar herrar och damer. Vi gick till ett annat ställe med en likadan kö och ett tredje och jag började undra vad det var fråga om. Manuel förklarade lite generat att det var ställen där älskande par kunde hyra rum ett par timmar och få en drink. Det är ju ett ganska förståndigt sätt att lösa de problem bostadsbristen skapar. Det finns inga användbara skogar i Havanna. Men jag hade ingen lust att ställa mig i kö själv.
Tisdag 21.5
Tillsammans med Carmen var jag bjuden på middag till hennes systers familj i Habana del Este, en ny förstad öster om Havanna. De bor i en modem lägenhet på fyra rum och kök. Vi fick en enkel men god middag bestående av ris, svarta bönor och gurksallad och till efterrätt brylépudding. Tre tuffa döttrar som alla går i skolan ingår i familjen. Svågern är busschaufför, men är sjukskriven sedan ett halvt år tillbaks efter en olycka. Under den tiden får han ut halva sin lön, som familjen nu klarar sig på. Det är lite knappt men han tyckte ändå att det är fantastiskt bra. Före revolutionen skulle sjukskrivningen ha betytt katastrof och misär för familjen.
Nästa avsnitt kommer den 23 maj
