Måndag 13.5.
Tredje arbetsdagen avlöpte tämligen händelselöst Jag har fått veckokort till den arbetarmatsal som ligger i Undervisningsministeriet tvärs över gatan, där de flesta av mina arbetskamrater äter lunch. Det är en bra lösning på mina näringsproblem som hittills varit ganska allvarliga eftersom jag inte har något ransoneringskort och för lite tålamod för restaurangköerna. Nu har jag i alla fall en lunch om dan säkrad, och en rätt billig dessutom. Den kostar 50 centavo om dagen.
Onsdag 15.5
Tillsammans med Raul och Pepe, två formgivare som arbetar i rummet bredvid, käkade jag lunch på en f.d. innerestaurang. Före revolutionen var den ett mycket populärt ställe för Hollywoodeliten och har väggarna fullklistrade med berömda filmstjärnor och andra märkvärdiga personer som gjort stället den äran. Pepe berättade att han en gång sett Ava Gardner och Frank Sinatra där. Nu går man till restaurangen för att äta stans bästa svarta bönor och fläskkött, kubanernas favoriträtt. Vi köade i en halvtimme och innan vi kom fram tog fläsket slut så vi fick nöja oss med ett slags kalopskött. Det var också gott.
Fredag 17.5
Vico är konstig. Förresten är alla på jobbet konstiga. De ignorerar mig. Visserligen inte så mycket nu som i början. Första dagen t.ex. stack alla på lunch utan att säga ett knyst till mig. Och där satt jag utan någon aning om var man kunde äta. Så småningom har det blivit bättre. Kanske var det blyghet, jag vet inte. Det är en väldig skillnad mot folket på gatan som sannerligen inte tycks behäftat med några som helst förbehåll när det gäller att antasta mig och erbjuda sig ta hand om mig. Det var samma problem i början i Sergios umgängeskrets. De ignorerade mig också de första gångerna. Kanske berodde det på att jag då inte kunde snacka spanska och de var kanske besvärade av att behöva tala engelska.
Nåväl, till saken, jag är förbannad på Vico, för han hade lovat skaffa mig ett par kängor, så att jag skulle kunna följa med på det “produktiva arbete” i Gröna bältet som planerades för helgen. Men det har han struntat i, och nu är det för sent. Dessutom sa ingen till mig när de skulle ha möte för att planera jordbruksarbetet Jag blev förbannad, men de trodde antagligen att eftersom jag är utlänning så skulle jag inte vilja följa med. Jag skaffade i alla fall ett par gymnastikskor och praktiskt taget tvingade mig med ut på fälten.
Vi samlades klockan åtta på kvällen utanför ministeriet. Mobiliseringen gällde alla som jobbar där också. Transporten, lastbilarna, kom en timme för sent, men det tycktes inte bekymra någon. Vid halv-elva-tiden anlände vi till en förläggning på Lättindustriministeriets del av Gröna bältet. Varje ministerium ansvarar för var sitt område i bältet.
Lägret bestod av stora färgglada tält i rad, fyllda med våningssängar gjorda av armeringsjärn. Vico hade förberett mig på betydligt primitivare förhållanden. Vi installerade oss, tjejerna i sina tält och killarna i sina, och samlades sedan under ett mangoträd, drack kaffe och berättade roliga historier. Men snart gick vi till sängs och började slåss mot myggen för att vara utvilade inför morgondagens arbete.
Nästa avsnitt dyker upp den 18/5
