Jag har skrivit ett antal inlägg i eFOLKET om hyckleriet och dubbelmoralen gällande den svenska vapenexporten. En export som innebär att Sverige beväpnar krigförande länder och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna.
Jag har förundrats över att vi har ett granatgevär som fått det kungliga namnet Carl Gustav. Undrar om kungen själv har några betänkligheter över det?
Jag har lekt med tanken att vi då i den kungliga konsekvensens namn borde ha en trampmina med namnet Silvia, så att även drottningen får vara med i (krigs)leken. Kanske även prinsarna och prinsessorna kunde ge namn åt diverse krigsvapen.
Bofors vapenfabriker i Karlskoga kunde då kalla sig “Kunglig Hovleverantör”.
Sedan råkade jag halka in på ett kort klipp från komikern Johan Glans och hans föreställning “World Tour of Skandinavia”, där han kritiserar och ironiserar över den svenska dubbelmoralen just när det gäller vapenexport:
“Vi har en luftvärnsrobot som heter Bamse. Bamse! Det är ju helt sjukt.
Det är som om vi skulle ha en trampmina som heter Lille Skutt”, säger Johan Glans i föreställningen.
Detta får mig att leta fram lite information om just trampminor – även kallade “personminor”. Personminor – det låter ju nästan lite gemytligt och familjärt.
“Damm och blod. Det enda som syns efter att en mina exploderat i byn Kalur mellan Kirkuk och Sullemanya i Irakiska Kurdistan den 28 februari 2012. Polisen som kom till platsen hittade två allvarligt skadade nio- och tioåringar, samt deras tolvåriga storebror som dödats.
Bröderna hade kommit ner från byn Bai Adil för att arbeta som boskapsherdar i Kirkukregionen. Polischefen bekräftar för lokaltidningen Kirkuk Now att bröderna hade råkat utlösa en av de minor som lagts ut av den förre diktatorn Saddam Husseins regim på 1980-talet”,
skriver OmVärlden i en artikel 24 juni 2014.
Det här är bara en händelse av oräkneliga där civila, barn, kvinnor och män, och även boskap och vilda djur skadas och dödas av försåtliga trampminor som ligger gömda strax under markytan.
“Hittills (2014) har minorna dödat 16 000 människor, och skadat många fler i de kurddominerade områdena i norra Irak”, enligt OmVärlden.
Dessa gömda minor ligger kvar och skördar offer långt efter att krigen är slut. Fortfarande hittar man skarpa minor från 2:a världskriget.
Vi har ett internationellt fördrag, “Ottawafördraget”, som totalförbjuder alla former av minor.
Ottawafördraget som i sitt första steg antogs 1992 har det kompletta namnet:
“Minförbudsfördraget. Konvention om förhindrande av användning, lagring, produktion och omplacering av truppminor och om deras förstörelse, förbjuder totalt alla truppminor”.
Det slutliga fördraget antogs vid ett möte i Ottawa i december 1997.
Fram till 2007 har avtalet skrivits under av 155 länder och ratificerats av 164.
Av de länder som vägrar skriva under finns bland andra militära stormakterna USA, Kina och Ryssland. Men även länder som Indien, Pakistan, Iran, Irak och Israel.
Sverige tillhör de länder som (naturligtvis) skrivit under.
Men att fördöma användningen av minor, och att underteckna internationella avtal, är inte alltid detsamma som att “leva som man lär”.
“Svensk-Italienska minor dödar fortfarande i Irak”, är rubriken på det här inlägget.
Under 1980-talet köpte Irak minor från olika länder. Den största andelen köptes från den italienska tillverkaren Valsella, som bland annat tillverkar trampminan Valmara 69, en makaber “personmina” som, när den utöses far upp ur marken och exploderar i midjehöjd, en så kallad “hoppmina”, för att på så sätt orsaka maximal personskada.
1981 fick Valsella order på 1 miljon stridsvagns- och personminor från Irak. Många av dessa minor ligger fortfarande försåtligt nergrävda i stora delar av landskapet.
När Valsella fick miljonordern hade de ingen egen tillverkning av sprängmedel, och behövde köpa detta från andra företag.
Det är här Sverige kommer in i bilden. Ordern på sprängmedel gick till svenska Nobel Kemi i Karlskoga – ett bolag som ingår i Boforskoncernen.
Mellan 1981-1983 rullade 31 järnvägsvagnar lastade med 573 ton sprängmedel från Nobel Kemis fabrik i Karlskoga.
Lasten som var värd över 16 miljoner gick direkt till Valsellas fabrik i norra Italien.
Boforsfabriken hade inte egen kapacitet att framställa all den mängd sprängmedel som beställdes. Därför ingick man samarbete med det franska sprängämnesföretaget SNPE.
I senare leveranser fraktades ytterligare 670 ton sprängmedel från Nobel Kemi till minfabriken i norra Italien.
Den här exporten var inte helt “oproblematisk” eftersom vapenexport från Sverige regleras av lagar och tillstånd. Och det framgick inte att sprängmedlen var avsedda för trampminor som i nästa steg exporterades från Valsella i Italien till diktator Saddam Husseins Irak.
Vi fick den så kallade “Boforsaffären”.
Åklagare Stig Age, som började rota i affären, hävdade att det i ansökan om utförseltillstånd alltid måste anges om godset ska sändas vidare till tredje land.
Nobel Kemi menade att “slutkundens identitet inte behövde specificeras”.
I en efterföljande rättegång frikändes Bofors från alla anklagelser om grov vapensmuggling. Domstolen ansåg att företaget “inte hade någon plikt att informera om eventuella vidareexport från mottagarlandet”.
Det blev stora tidningsrubriker när krigsmaterialinspektör Carl-Fredrik Algernon, en nyckelperson i utredningen, “råkade” ramla och dö framför ett tunnelbanetåg i Stockholm.
“Kriminalinspektör Carl Algernon blev mördad för att han visste för mycket skriver Björn Molin (Fp) som var handelsminister vid tiden för Bofors illegala vapenaffär.
Enligt honom var polisen av samma åsikt”, Aftonbladet i en artikel 2002.
Mord, självmord eller olyckshändelse? Det lär vi aldrig få veta.
Så här säger Mats Lundberg, dåvarande marknadschef på Nobel Kemi:
“KMI (Krigsmaterielinspektionen) kunde väl gissa lika bra som vi, att sprängämnena var avsedda för vidareanvändning till tredjeland. Men de ville nog inte veta”.
“Själv förstod jag att minorna skulle exporteras vidare, och jag gissade att det var Irak. Jag tyckte det var anmärkningsvärt att KMI aldrig frågade om detta”, säger Mats Lundberg.
Enligt Mats Lundberg hade den svenska regeringen en kluven inställning:
“Det fanns en tyst överenskommelse om att krut och sprängmedel såldes vidare även om det i praktiken innebar att det hamnade i förbjudna länder. Man hade den moraliska aspekten att vi inte ska göra affärer med vilka länder som helst, men man vill samtidigt hålla igång försvarsindustrin”, säger Mats Lundberg, dåvarande marknadschef för Nobel kemi, till OmVärlden.
Trampminor innehållande svenska sprängmedel och tillverkade av Valsella i Italien har även “råkat” hamna i andra länder än Irak.
Åter dags att citera Henrik Tikkanen:
“Ett svensk liv kan vi inte ge tredje världen, men Bofors bjuder i stället på svensk död”
PS. Mintätaste området i världen idag lär vara Västsahara som är ockuperat av Marocko sedan 1975.
Längs den 220 mil långa ockupationsmur som Marocko byggt som går genom hela Västsahara finns det uppskattningsvis “9 miljoner minor”, enligt Emmaus Stockholm.
“Varje mina som är placerad i marken är en permanent fara för både vår befolkning och vår boskap”, säger Aziz Haidar, som är ordförande för den västsahariska organisationen ASAVIM (Asociación Saharaui de Victimas de Minas), när Emmaus var på studiebesök i Västsahara.
Rolf Waltersson
