Jordklotets resurser förbrukas i allt snabbare takt. Vi kan helt enkelt inte fortsätta vår nuvarande ansvarslösa lek med världens snabbt krympande tillgångar…
Det är högst oansvarigt att signalera grön ljus för mänskligheten. Varje vetenskapsman med någon känsla av ansvar för framtiden är skyldig att signalera rött…
För först gången i mänsklighetens historia framstår kristendomens gyllene regel: “Allt vad i viljen att människorna skola göra Eder, det gören i och dem,” som det enda realistiska handlingsprogrammet på lång sikt och vår enda chans att säkra en framtid åt mänskosläktet. Det är säkerligen ingen tillfällighet att denna gyllene regel också är kardinalbudet i de övriga stora världsreligionerna.
Det vetenskapligt-tekniska framstegsarbetets stolta och rikt utsmyckade praktfasad täcker en byggnad, där nervositet råder i flera korridorer och där oro förnims i andra. Den stolta självsäkerhetens har naggats i kanten och det gäller att vi inte förlorar kontrollen.
Ibland oroas jag själv vid tanken på att det febrila och huvudlösa sysslandet med rymdfärder och månfyrverkerier i grunden inget annat är än ett uttryck för att panik redan utbrutit, en stor “lämna skeppet”-manöver, en eskapism av jätteformat. Vårt eget lilla rymdskepp överges som hopplöst till förmån för nöjesexkursioner i rymden.
Värst av allt är att vi lägger i dagen så ringa ansvar vid hanteringen av mänskligheten och jordens angelägenheter.
—Georg Borgström, för- och slutord i boken Gränser för vår tillvaro, 1964.