Detta debattinlägg har tidigare (16 november 2023) varit publicerat som ledarartikel i tidningen Internationalen.
- Ordmassor för parlamentariker
- Sopar svårigheter under mattan
- Vänsterpartiet är värt något bättre
Det är svårt att få grepp om det förslag till nytt partiprogram som lagts fram till Vänsterpartiets kongress i maj. De drygt 1 500 raderna innehåller något för alla, feminism, klimatpolitik, gemensam välfärd, ja rentav kritik av kapitalismen för den som verkligen vill hitta detta.
Mycket är bra men viljan att omfamna alla och inte stöta sig med någon gör att förslaget tappar riktning. Vem vill inte ha “genomtänkta former för samarbete” eller “sammanhang där vi kan vara trygga med att mötas med omtanke och förtroende”?
Förslaget är präglat av vår tid, något som författarna säkert tar som beröm. Men vi lever i en tid när kapitalismen är mer dominerande än någonsin, ekonomiskt, ideologiskt och politiskt och där allt som går på tvärs mot detta snabbt riskerar att definieras som främmande och omöjligt.
Så är också alla resonemang om att avskaffa kapitalismen utrensade, i stället handlar det om att förvalta ett kapitalistiskt samhälle på ett sätt så att de värsta kanterna slipas ner. Det mesta på de 47 sidorna skulle kunna vara taget ur vilket socialdemokratiskt Första-Maj-tal som helst, “Det vi vill göra är saker Sverige har gjort förut”, som partiets mål sammanfattas.
Ett program är inte främst en uppräkning av goda tankar, det är en avgränsning, en anledning till att just den här organisationen ska finnas i motsättning till andra. Ett program för vår tid kräver att vi ställer de besvärliga frågorna och söker de ärliga svaren, även om det innebär att vi hamnar utanför de mediala ramarna eller retar upp tänkta samarbetspartier.
Svåra frågor har inte saknats i Vänsterpartiet de senaste åren. Som problemen partiet haft med klimat- och miljöfrågorna, från Cementa till bensinskatten. Eller den besvärliga situation som många lokalorganisationer nu sitter i där de känner sig tvingade att försvara nedskärningar. Båda med uppenbar risk att hamna i motsatsställning till de grupper och rörelser det borde vara vänsterns främsta uppgift att bygga och stötta.
I stället för att klargöra och lösa dessa motsättningar döljer programförslaget dem i mängder av detaljförslag och allmänna formuleringar och ledningen får fria händer att fortsätta på den inslagna linjen.
För under ordmassorna finns den linje som varit Vänsterpartiets huvudparoll de senaste åren: “Din trygghet politikens ansvar”.
En reklamslogan med innebörden “rösta på oss, så löser vi saker och ting” – den parlamentariska politikens grundval och motsatsen till den folkrörelselinje som skulle behövas för att förändra styrkeförhållandena underifrån. En nyckelmening lyder:
Att Sverige under flera årtionden drev en politik för full sysselsättning skapade en situation på arbetsplatserna som gjorde att arbetarklassen kunde ta stora steg framåt. Det kom att prägla hela samhällsutvecklingen.”
Det är denna uppochnervända verklighet som genomsyrar förslaget. I själva verket var det tvärtom “situationen på arbetsplatserna”, det vill säga den klasskamp som omsorgsfullt undviks i förslaget, som gjorde både full sysselsättning och välfärdsstater till politiskt nödvändiga eftergifter för borgarklassen.
Programförslaget vänder sig till dem som utgör Vänsterpartiets ryggrad, de många medlemmar vars viktigaste politiska verksamhet är uppdrag i stat, regioner och kommuner, folk som ärligt vill göra världen, eller i alla fall den egna kommunen, till en bättre plats.
Men de flesta medlemmar har inte gått med för att göra det bestående samhället lite mer aptitlig utan för att de i grunden vänder sig mot det kapitalistiska systemet och det är ett program för en sådan omvandling, kopplad till dagens politiska verklighet som skulle behövas.
I stället är programmet en anpassning till den tid vi lever i just när denna tid som mest behöver utmanas på alla fronter. Just för att vår tid är så mörk, så full av reträtter och nederlag har vi inte tid med önsketänkande. Det är inte en tid för tomma ord, självrättfärdigande eller ogrundad optimism Det är en tid för klarspråk och handling.
Programförslaget gör det kanske lättare för partiföreträdare att slippa besvärliga frågor i tv-intervjuer. Men de tusentals medlemmarna är värda något bättre, ett antikapitalistiskt program som inte bara tas fram vid högtidstalen utan kan genomsyra det vardagliga politiska arbetet i alla dess former.
