“Nog ä’ överklassens hemsk” (Torparmurarens dotter Elina i Väinö Linnas roman Högt bland Saarijärvis moar)
Den sjunde november skriver den gamle reportern Ken Olofsson i spalten “Murvelminnen” (Dagens Nyheter) en betraktelse med rubriken “Brevet som Kalle Svensson aldrig glömde”.
Betraktelsen handlar om den legendariska fotbollsmålvakten Kalle Svensson. Född 1925 och död 2000. En legendar som Olofsson gjorde en dokumentärfilm om och som blev klar året innan Kalle dog, 74 år gammal.
Kalle föddes 1925 i en statarfamilj på den skånska landsbygden. Han var yngst i den tolvhövdade syskonskaran och fick därför ibland stå ut med att kallas “Karl den tolfte”.
Föräldrarna skildes och modern flyttade som statare runt mellan olika bondgårdar och försörjde sina barn.
Så småningom flyttade familjen till Hälsingborg där Kalle fick jobb på en gummifabrik. Men det var som fotbollsspelare han nådde berömmelse. Yrkesmässigt blev han så småningom brandman, ett yrke han upprätthöll till pensionen.
Kalle debuterade i allsvenskan som 18-åring 1944 och spelade sin sista match för Hälsingborg (ja, så stavades stadens namn vid den tiden) 1962.
Han vann två stora silver, tre lilla silver och tre brons i allsvenskan. Men Hälsingborg lyckades aldrig ta guld under Kalles epok. En gång missade man guldet med ett poäng och en gång på målskillnad!
Som landslagsmålvakt erhöll han en olympisk medalj (brons 1952) och två VM-medaljer. Han stod i landslaget mellan 1949 och 1958. I den annars ungdomliga redaktionen på eFOLKET är vi några gamlingar som minns hans insatser under VM 1958 och hans sista landskamp i VM-finalen mot Brasilien. Efter VM-turneringen i Brasilien 1950, där Sverige knep bronset, blev den skånske statargrabben “Rio-Kalle” med alla fotbollsintresserade i Sverige.
Men brevet som Kalle Svensson aldrig glömde, hur var det med det? Liksom glimtarna från Kalles bakgrund ger en bild av ett klassamhälle som fanns så ger historien om brevet det också. Med tillägget att händelsen med brevet speglar klassattityder som fortfarande existerar.
Dokumentären om Kalle hade fått stor uppskattning i media. När Ken Olofsson några veckor efter det att den visats i svensk television besökte Kalle Svensson uttalade Kalle sin glädje över den uppskattning han fått. Men Ken Olofsson såg att Kalle höll ett brev i sin hand. Kalles händer skakade när han läste upp det. Avsändare var en dam från överklasskvarteren på Östermalm i Stockholm. Ken Olofsson citerar ur brevet: ….“hur kan Sveriges Television ägna en hel timme åt ett statarbarn som råkade bli fotbollsmålvakt? Jag tycker det är upprörande…”
Med tårar i ögonen berättade Kalle att det kändes som in pil i hjärtat. Ken Olofsson skriver att Kalle Svensson aldrig kom över denna händelse. Ett år senare, 15 juli 2000, avled han i hemstaden Hälsingborg, som vid det laget av någon anledning ändrat tillbaks till den stavning som gällt före 1912.
Brevskrivaren var naturligtvis en överklassdam av värsta sorten. Brevet skrevs för tjugo år sedan, men denna typ av “damer” och “herrar”, i verkligheten parasiter, finns fortfarande. Föraktet mot arbetarklassen, alltså mot dem som försörjer dem, lever vidare. I dagens alltmer ojämlika värld frodas deras ruttna ideologier.
Kalle Svensson skänkte glädje och upplevelser till miljoner. Det är tveksamt om den brevskrivande “damen” skänkte glädje till någon. Möjligen då i utbyte mot en minkpäls eller en låda parfymer. Vi vet att hon skänkte sorg till Kalle Svensson. Och antagligen till många andra.
“Nog ä överklassen hemsk … Slår hästan å kör folke hemifrån …”
Elina hade rätt.
Peter Widén
