En ung samlares bekännelser. Del 6

En liten obetydlig pastill som betydde allt. I sju delar berättar Hasse Ström med stor inlevelse om sin tid som grabb med ett nästan fanatiskt förhållande till fotboll och så klart samlandet av Alfabilder i 50-talets Stockholm.

Del 6. Jannes list.

Janne och jag var klasskamrater men han hade lite svårt för sig i plugget. Så han hade gått om en klass och var ett år äldre än jag. Stökig var han och han hade vissa problem med att hålla reda på sig själv. Det var faktiskt lättare för honom att hålla reda på andras tillhörigheter. Och handlarna i kvarteren höll noga koll på honom för han var inte främmande för att pickla något.

Stöddig var han men inget att vara rädd för. Han var helt enkelt inte spontad för en rågång. Vi lattjade aldrig tillsammans. Men en dag på skolgården fick han syn på min Alfa-bunt som nu var ca 250 stycken kort. Han kom fram till mig och undrade om jag hade lust att komma hem till honom och lajja med hans tennsoldater. Lät intressant och jag ställde upp på det. Han tyckte också att jag kunde ta med mig mina Alfa-kort så kunde vi byta lite.

Dagen därpå stod jag utanför Jannes dörr på Västmannagatan. Han öppnade och jag klev in. Vilka tennsoldater! Små konstverk och målade i klara fina färger. Jag hade aldrig sett något liknande tidigare och inte senare heller. Jag var impad.

Vi lajja en stund med soldaterna och plötsligt sträckte han fram en soldat mot mig. Du får den här, sa han. Han var rätt okej ändå tyckte jag. Så frågade han om han fick bläddra igenom min Alfa-kort. Visst, sa jag och fortsatte att kriga med soldaterna.

Janne drog sig lite undan och efter en stund fick jag tillbaka min bunt. Den såg ynklig ut. Kanske sjuttiofem stycken. Jag ville ha tillbaka alla mina kort, sa jag. Det har du fått, svarade Janne. Vi munhöggs ett tag och sedan blev han aggressiv. Jag ville inte bråka. Ta din tennsoldat och stick, sa han.

Hemma berättade jag för morsan hur dagen hade varit och hon var inte sen att gå till fröken nästa dag och berätta om händelsen. Janne erkände att han snott bilder bara för att jag hade snott en tennsoldat. Han var rätt slipad när det gällde skumraskaffärer.

Jag fick den av honom, sa jag till fröken. Men Janne stod på sig. Jag hade snott den, sa han med eftertryck. Oddsen var dock emot honom och fröken trodde helt på mig. Vi kom överens om att allt skulle lämnas tillbaka till den rätte ägaren. Nästa dag fick jag tillbaka mina kort. Men det fattades ändå ett femtiotal. Det var svårt att bevisa att det var mina kort. Så jag fick ge mig.

Janne. Oärliga Janne.

Text och illustrationer: Hasse Ström

Liknande artiklar