En ung samlares bekännelser. Del 1

En liten obetydlig pastill som betydde allt. I sju delar berättar Hasse Ström med stor inlevelse om sin tid som grabb med ett nästan fanatiskt förhållande till fotboll och så klart samlandet av Alfabilder i 50-talets Stockholm.

Del 1. Råsunda, härliga Råsunda
1948 tog farsan med mig för första gången till Råsunda Fotbollsstadion. Jag var nästan sex bast då. Där lubbade några gubbar omkring och sparkade boll. Vem brydde sig? Inte jag och inte några andra små svampar heller.

Vi var fullt upptagna med att snoka efter en urdrucken läskpava. För det var mer ballt att fylla en sådan med småsten på Södra stå än att blänga på jota. Så småningom blev det en fight mellan oss knattar om vem som fyllde sin flarra först.

Det var också viktigt att hålla koll på “Marabou choklad – choklad, kola, tabletter – Marabou choklad.” När den snubben närmade sig oss viggade jag alltid en blejd av stabben för att tjacka godis. Då upphörde också flaskfyllningen för en stund.

En gång var jag så upptagen med att hålla koll efter Kola-Nisse att jag tappade kollen. Jag tog mig fyra trappsteg upp för att uppmärksamma farsan på att det var godis-tajm. Jag ryckte i hans byxben utan att ta blicken från godiskillen. Men jag fick inget gensvar. Jag ryckte i hans bralla lite hårdare. Ingen reaktion från farsan nu heller.

När jag lyfte mina ljusblå möttes jag av tirorna från en helt främmande gubbe med tji trassel på luskulan. Farsan var en skönlockig sate. Jag glodde runt och spanade in farsan fyra trappsteg högre upp. Jag kände mig lite puckad för ett ögonblick. Stabben och den främmande snubben stirrade på varandra och sedan började de garva.

Jag fick min blejd och den här gången blev det en Nickel. Om jag fyllde någon pava minns jag inte. Spelade roll? Nä! Och nästa gång jag var på Råsunda hade jag fått upp jacken för själva liret. Fotboll verkade ballt.

Jag blev helt sänd på sporten och då måste jag också ha ett favolag. Alla kompisar höll på AIK som var klart bäst i stan 1949. Så det fick bli Hälsingborgs IF för där fanns en superbra keeper – Kalle Svensson. Men snart sa mitt hjärta att Djurgårdens IF var något alldeles extra. Och så är det än i dag.

Råsunda, härliga Råsunda!

Och givetvis Stadion, härliga Stadion!

Undrar hur många timmar man laget ner på att vänta vid spelaringången för att få lirarnas kråka i autografblocket.

Text och illustrationer: Hasse Ström
poorboyman@hotmail.se

Liknande artiklar