Debattinläggets författare, tidningen Internationalens ledarredaktion, understryker vikten av en freds- och klimatkamp som bärs upp av folkrörelser, byggda underifrån. Att bygga dessa rörelser är ett måste; och det är bråttom. Om organiserandet av folkliga, breda och målmedvetna rörelser mot militarismen, ojämlikheten och miljöförstöringen inte kommer till stånd är prognosen för människans värld mycket mörk, skriver författarna.
*****
En militaristisk favoritmyt handlar om ”appeasement”. Storbritanniens konservative premiärminister Neville Chamberlain har här fått stå som förnedrande symbol för eftergiftspolitiken gentemot Hitler. Med sitt papper om Peace in our time 1938 framstod Chamberlain som en lättlurad internatgosse.
Budskapet – in i vår egen tid – har varit: Om västmakterna hade svarat Hitlers hunger med kallt stål tidigare kunde världskriget ha undvikits.
Men den internationella borgerlighetens medansvar för världskriget dateras inte till fem över tolv 1938 när nazismens tyska krigsmaskin var återuppbyggd. Den handlar istället om krossandet av de arbetar- och folkrörelser som i det längsta försökte stå emot mellankrigstidens eskalerande fascistiska och högerextrema nationalistiska mobilisering.
Den brittiska borgerligheten hade inget att invända mot att Mussolini smulade sönder Italiens arbetarrörelser.
Den tyska borgerligheten föredrog Hindenburg och ytterst Hitler framför den tyska arbetarrörelsens kommunister och socialdemokrater.
Under spanska inbördeskriget blockerade västmakterna hjälpen till republiken medan Franco i godan ro backades upp av de fascistiska axelmakterna.
Att handel, ägarintressen, kultur- och sportutbyte sammanvävdes med fasciststaterna ända fram till världskriget (och för Sveriges ända till krigets vändpunkter) handlade om gemensamma ekonomiska och politiska intressen, inte minst gentemot Sovjetunionen.
Även för dagens både nyliberala och konservativa borgerlighet utgör de som utmanar eller kröker ett hår på den kapitalistiska äganderätten en värre fiende än högerextrema eller rentav fascistiska strömningar. Typexemplet kan tyvärr hämtas från vårt eget land där stora delar av borgerligheten nu lierar sig med de nationalistiska högerextremisterna i SD till försvar av vinster i välfärden och aktiebolagsskolor. På andra håll, som i USA, finansierar fossilkapital och riskkapitalister i stor utsträckning de mest reaktionära republikanska Trumpanhängarna, inte främst av ideologiska skäl utan för deras motstånd mot klimatomställning och bolagsskatter.
Det var inte främst “appeasement”-politiken som gav Hitler sitt spelrum utan den långvariga och systematiska avväpningen av alla de sociala krafter, arbetar- och fredsrörelser, demokratikämpar och antifascister som kunde ha hejdat den ödesdigra utvecklingen. När den avväpningen var gjord återstod endast stormakternas avskalade vapenmakt och krig som redan då – med en bråkdel av dagens förstörelsekraft – kostade över 60 miljoner människor livet.
Är vi där redan idag, så att “Peace in our time” står för hycklande undfallenhet inför Putins imperialistiska krig eller Kinas uppladdning mot Taiwan? Återstår endast stormakternas militära sammandrabbningar i Ukraina och Ostasien? Eller kan folkliga rörelser och opinioner mobilisera miljonbefolkningars krafter underifrån för att blockera imperialisterna – ryska som amerikanska – och stoppa den militära eskaleringen och desarmera krigsivrarna?
För oss socialister ligger nyckeln i att stärka detta motstånd underifrån för att ställa om när klimatkrisen flåsar oss allt hetare i nacken – istället för krig om krympande livsutrymmen.
I annat fall är prognosen för människans värld mycket mörk
