Den nye franske presidenten Emmanuel Macron har nu utsett en regering. Och det är en samling som får högertidningarna i landet att klucka belåtet.
“Den tidigare presidenten var en kompromissernas man. Den nye har klart valt riktning. Och det är inte åt vänster”, heter det exempelvis i ledarkommentaren i konservativa Le Figaro.
Den regering som utsetts är framför allt ett skyltfönster inför de två omgångarna av parlamentsval den 11 och 18 juni. Och Macron, som bara har det mycket nybildade La République en Marche – Republiken på väg framåt – att stötta sig på, siktar uppenbarligen in sig på att plocka röster till höger för att kunna säkra en ny majoritet.
Den franska högern är rätt omskakad efter att man missade att komma med i den avgörande omgången av presidentvalet. Och oron blir inte mindre av att Macron först till premiärminister utsåg Edouard Philippe, nära medarbetare till högerns tidigare premiärminister Alain Juppé – som många för bara ett halvår sedan såg som storfavorit att ta hem presidentvalet.
Nu följer Macron upp detta med att låta de tunga posterna i ekonomiministeriet gå till två framträdande namn inom Les Républicains – som högern numera kallar sig. Det handlar om Bruno Le Maire, som var en av kandidaterna i högerns primärval i höstas, och Gérald Darmanin.
Socialistregeringens nya arbetsmarknadslag, med ökad flexibilitet och lättare att avskeda, har lett till stora protester. Som ekonomiminister i socialistregeringen var Emmanuel Macron en av arkitekterna bakom den lagen. Och han har slagit fast att han inte tänker ge vika för missnöjet. Nu låter han den viktiga posten som arbetsmarknadsminister gå till Muriel Pénicaud, en teknokrat inom högerpartiet och ansedd för att stå nära arbetsgivarföreningen Medef.
Det franska presidentvalet var ett hårt slag mot de båda partier som styrt landet i praktiken sedan majrevolten 1968. Varken socialisterna eller Les Républicains lyckades kvalificera sig till den avgörande omgången. Och de etablerade partiernas problem är inget nytt i fransk politik. De har gått kräftgång i flera val de senaste åren och har egentligen mest kunnat basera sin starka ställning på ålderspyramidens utseende – både socialister och höger utmärker sig för stödet bland de äldre.
Emmanuel Macron insåg detta snabbare än många andra. Det, plus en rad tursamma omständigheter, gör att han nu är landets president efter att ha varit helt okänd för bara några år sedan.
Macron är en center-höger-politiker, med betoning på höger. Att han ger den nya regeringen en högerprofil är därför inte förvånande. Som den skicklige taktiker han verkar vara försöker han nu söndra högern ytterligare och samtidigt plocka åt sig smulorna från socialistpartiet.
Den nye presidenten har talat om att förnya fransk politik. Och den nya regeringen består också av en hel del nya namn. Men de tunga posterna innehas ändå av den elit som traditionellt dominerat fransk politik. Förutom högerpolitiker på tunga ekonomiska poster återfinns också tunga socialister i framträdande ställning. Utrikesminister blir Jean-Yves Le Drian, försvarsminister i den tidigare socialistregeringen och nära knuten till den avgående presidenten François Hollande. Inrikesminister är Gérard Collomb, ledande namn på högerkanten i socialistpartiet. Ny justitieminister blir François Bayrou, mittenman och veteran från en rad högerregeringar genom åren.
Emmanuel Macron står inte bara inför uppgiften att vinna parlamentsvalet i juni. Han måste också hantera relationerna till det tunga namnet inom EU, Tyskland.
Hans första resa utomlands gick också till Berlin och ett möte med Angela Merkel. Hon kunde belåtet notera att Macron lovade att Frankrike ska skärpa sig och följa den liberala politik Tyskland stått för ekonomiskt.
Men samarbetet är inte gnisselfritt. Macron hoppas kunna sockra den beska medicin som väntar fransmännen med att EU, läs Tyskland, ger grönt ljus för lite lättnader vad gäller krediter. Och att döma av reaktionerna både bland tyska politiker och i tidningarna är det inte givet att Macron ska räkna med något understöd från Berlin.
Meningen är att Tyskland ska få betala. Så ungefär löd rubriken på omslaget till veckotidningen Der Spiegel när man tog sig an vad den nye franske presidenten har för planer.
Björn Erik Rosin
